June
Thursday 1 March 2012 photo 3/70
|
När jag vaknade nästa morgon, ville jag bara få ur tjejen ur mitt huvud. Jag hade till och med drömt om henne inatt! Jag kände mig besatt utav henne, och jag tyckte inte om det.
Jag bestämde mig för att åka iväg. Jag gick upp och satte på mig kläder, sa till Tom att jag skulle åka iväg och sedan åkte jag. Hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, men jag behövde komma bort och försöka tänka på något annat. Det skulle vara omöjligt att hitta henne igen. Jag hade inga foton på henne, inget namn. Ingenting! Jag suckade irriterat och slog till min ratt.
Jag svängde in på en parkering. Jag gick ur bilen och låste. Sedan gick jag ner för stigen ut till den tomma stranden. Jag satte mig på en sten. Vad i helvete skulle jag göra? Visst, hon bodde i samma land, men chansen att jag skulle träffa på henne igen var ju ganska liten. Varför kunde jag inte ha frågat efter hennes namn? Jo för att jag är en dum idiot som inte tänker längre än vad min näsa räcker...
Jag reste på mig och tog upp en platt sten. Jag kastade den ut på vattnet. Tre ringar blev det, innan stenen sjönk.
"I just wish that I could find you again..." sa jag. Det var helt tyst. Bara några bilar hördes ifrån vägen. Det blåste lite. Jag suckade och började gå längs med stranden.
Plöstligt hörde jag en bekant röst lite längre bort. Hallicunerade jag? Jag ökade takten och gick mot rösten. Nej... Där var hon!
"Come on! Smile!" sa hon och satte sig på huk framför ett litet barn som såg allmänt deprimerad ut. Ett stort leende växte på mina läppar. Jag började gå fram mot dem. Den lilla flickan tittade på mig med stora ögon. Sedan pekade hon och sa något. Tjejen vände sig om och tittade på mig. Hon rätade på sig.
"Oh my..." sa hon bara. Jag log mot henne.
"Hey." sa jag.
"Hey..." log hon och började rodna.
"Do I really have to sit here?" frågade ungen. Tjejen vände sig mot henne.
"No, go and play. Just don’t run away." Log hon. Den lilla flickan gav ifrån sig ett litet tjut och sedan rusade hon iväg. Tjejen vände sig om mot mig igen.
"So, that’s your..?"
"My cousin." skrattade hon.
“Ah." Flinade jag.
“So… what are you doing here?"
“I’m just a bit stressed, came here to try to think about something else than work." Ljög jag.
“Oh, maybe we should go, so you can think alone?"
“No no!" sa jag fort.
“Okay…" flinade hon. Ååh… Vilket leende! Jag hade seriöst blivit kär i henne, och jag visste inte ett skit om henne! Bra där Bill... Mycket bra...
"So, eh... What’s your name?" frågade jag.
“Mickaela." Log hon.
“And your cousin?"
“Angel."
“Angel would fit you better…" sa jag tyst. Hon höjde ögonbrynen och flinade lite.
"I hope you know that I heard what you said." Sa hon. Jag skrattade och började rodna. Hon log. Vi började gå längs stranden och prata. Vi pratade mest om henne och hennes familj. Hon kom tydligen ifrån Sverige, men hade flyttat hit till sin mormor för att plugga.
"So, how long have you lived here?"
“Since July this year." Log hon.
“Ah."
När jag vaknade nästa morgon, ville jag bara få ur tjejen ur mitt huvud. Jag hade till och med drömt om henne inatt! Jag kände mig besatt utav henne, och jag tyckte inte om det.
Jag bestämde mig för att åka iväg. Jag gick upp och satte på mig kläder, sa till Tom att jag skulle åka iväg och sedan åkte jag. Hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, men jag behövde komma bort och försöka tänka på något annat. Det skulle vara omöjligt att hitta henne igen. Jag hade inga foton på henne, inget namn. Ingenting! Jag suckade irriterat och slog till min ratt.
Jag svängde in på en parkering. Jag gick ur bilen och låste. Sedan gick jag ner för stigen ut till den tomma stranden. Jag satte mig på en sten. Vad i helvete skulle jag göra? Visst, hon bodde i samma land, men chansen att jag skulle träffa på henne igen var ju ganska liten. Varför kunde jag inte ha frågat efter hennes namn? Jo för att jag är en dum idiot som inte tänker längre än vad min näsa räcker...
Jag reste på mig och tog upp en platt sten. Jag kastade den ut på vattnet. Tre ringar blev det, innan stenen sjönk.
"I just wish that I could find you again..." sa jag. Det var helt tyst. Bara några bilar hördes ifrån vägen. Det blåste lite. Jag suckade och började gå längs med stranden.
Plöstligt hörde jag en bekant röst lite längre bort. Hallicunerade jag? Jag ökade takten och gick mot rösten. Nej... Där var hon!
"Come on! Smile!" sa hon och satte sig på huk framför ett litet barn som såg allmänt deprimerad ut. Ett stort leende växte på mina läppar. Jag började gå fram mot dem. Den lilla flickan tittade på mig med stora ögon. Sedan pekade hon och sa något. Tjejen vände sig om och tittade på mig. Hon rätade på sig.
"Oh my..." sa hon bara. Jag log mot henne.
"Hey." sa jag.
"Hey..." log hon och började rodna.
"Do I really have to sit here?" frågade ungen. Tjejen vände sig mot henne.
"No, go and play. Just don’t run away." Log hon. Den lilla flickan gav ifrån sig ett litet tjut och sedan rusade hon iväg. Tjejen vände sig om mot mig igen.
"So, that’s your..?"
"My cousin." skrattade hon.
“Ah." Flinade jag.
“So… what are you doing here?"
“I’m just a bit stressed, came here to try to think about something else than work." Ljög jag.
“Oh, maybe we should go, so you can think alone?"
“No no!" sa jag fort.
“Okay…" flinade hon. Ååh… Vilket leende! Jag hade seriöst blivit kär i henne, och jag visste inte ett skit om henne! Bra där Bill... Mycket bra...
"So, eh... What’s your name?" frågade jag.
“Mickaela." Log hon.
“And your cousin?"
“Angel."
“Angel would fit you better…" sa jag tyst. Hon höjde ögonbrynen och flinade lite.
"I hope you know that I heard what you said." Sa hon. Jag skrattade och började rodna. Hon log. Vi började gå längs stranden och prata. Vi pratade mest om henne och hennes familj. Hon kom tydligen ifrån Sverige, men hade flyttat hit till sin mormor för att plugga.
"So, how long have you lived here?"
“Since July this year." Log hon.
“Ah."
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotelsaga/502664708/
Visa toppen
Show footer