juni
torsdag 1 mars 2012 bild 22/70
|
Resten av kvällen tog vi det bara lugnt och kollade på film. Mickaela somnade i mitt knä framåt halv elva, och då bar jag upp henne. Jag tog av henne hennes byxor och tröja, sedan la jag henne i sängen. Jag gick och borstade tänderna, och sedan gick jag och gjorde henne sällskap i sängen. Jag somnade ganska fort.
Dagen efter så vaknade både jag och Mickaela ganska tidigt. Vi gjorde inte så mycket under dagen. Bara tog det lugnt och kollade på film. En ganska tråkig torsdag faktiskt.
Framåt eftermiddagen tog Mickaela upp sin dator och så satt vi och kollade på roliga klipp istället, innan vi gick ner för att äta middag. Efter det så gick vi upp och pratade lite innan vi fortsatte att kolla på klipp. Efter det så kollade vi på film på hennes dator, och det slutade med att hon somnade och jag fick sitta helt ensam och kolla på filmen. Hon mumlade något då och då i sömnen, och jag kunde inte låta bli att le lite åt henne. Men det dröjde inte länge innan jag också somnade.
När vi vaknade nästa morgon, var det ganska spänt i familjen. Alla gjorde sig i ordning utan att ens säga ett ord. Jag försökte söka Mickaelas kontakt och uppmärksamhet, men hon gav mig bara ett falskt leende. Vid ett skulle hela cermonin börja, så vi åkte iväg kvart i ett. Mickaela försökte hålla sig lugn.
När vi väl kom in i kyrkan, så fick vi sitta näst längst fram, med tanke på att Mickaela var barnbarn. Hennes pappa satte sig på andra sidan av bänkarna och jag, Mickaela och hennes lillebror satte oss på andra sidan. Hennes lillebror satt lite för sig själv, medan hon och jag satt tätt ihop. Allt började och det blev lite jobbigt för mig, eftersom jag inte förstod ett ord utav vad de sa. Men det som kändes jobbigast, var att Mickaela grät. Jag la min arm runt henne och hon lutade sig mot mig. Jag tog hennes hand och försökte trösta henne så mycket jag kunde utan att säga något. Jag hyschade bara lite försiktigt och strök min hand över hennes arm.
Plötsligt började alla sjunga något, men inte Mickaela. Hon fortsatte att luta sig mot mig och var bara tyst. Jag torkade bort hennes tårar med min tumme.
Efter att alla hade sjungit klart, gick några män fram till kistan och bar upp den på sina axlar. Vi reste på oss och följde efter männen ut. Mickaelas pappa gav henne och hennes lillebror en varsin ros.
Vi kom fram till ett djupt hål som kistan skulle ligga i. De sänkte ner kistan i hålet. Folk började gå fram och kasta ner röda rosor på kistan. Och snart var det Mickaelas tur. Hon tog min hand och vi gick försiktigt fram. Hon började gråta.
"You can do this..." sa jag tyst. Hon nickade lite och kastade ner rosen på kistan. Sedan gick vi tillbaka där vi stod innan. Mickaela kramade om mig och började gråta ännu mer. Jag höll om henne och kysste henne på hjässan utan att tänka efter.
"Sch..." hyschade jag henne och strök min ena hand över hennes rygg. Hon borrade in sitt ansikte i mitt bröst. Jag kramade om henne hårt. Min kostym blev blöt efter hennes tårar, men det gjorde ingenting.
Hennes pappa pickade på min axel. Jag vände mig om mot honom. Han gav mig en gest som visade att vi skulle följa med. Jag släppte Mickaela och tog hennes hand istället. Vi började gå efter de andra till bilarna. Vi skulle åka till ett speciellt ställe och fika och försöka komma på andra tankar. Jag ville inget annat än att berätta för Mickaela att jag älskade henne. Hon behövde det nu, det visste jag...
I bilen satt hon tyst lutad mot mig. Hon sa inte ett pip. Inte ens när hennes pappa frågade henne något. Hon bara skakade på huvudet. Hennes blick var helt tom... Jag hade min arm om henne och höll hennes hand. Jag hatade att se henne såhär krossad. Självklart var det ju inget hon eller någon annan kunde hjälpa, men det sårade mig att se henne så ledsen.
Resten av kvällen tog vi det bara lugnt och kollade på film. Mickaela somnade i mitt knä framåt halv elva, och då bar jag upp henne. Jag tog av henne hennes byxor och tröja, sedan la jag henne i sängen. Jag gick och borstade tänderna, och sedan gick jag och gjorde henne sällskap i sängen. Jag somnade ganska fort.
Dagen efter så vaknade både jag och Mickaela ganska tidigt. Vi gjorde inte så mycket under dagen. Bara tog det lugnt och kollade på film. En ganska tråkig torsdag faktiskt.
Framåt eftermiddagen tog Mickaela upp sin dator och så satt vi och kollade på roliga klipp istället, innan vi gick ner för att äta middag. Efter det så gick vi upp och pratade lite innan vi fortsatte att kolla på klipp. Efter det så kollade vi på film på hennes dator, och det slutade med att hon somnade och jag fick sitta helt ensam och kolla på filmen. Hon mumlade något då och då i sömnen, och jag kunde inte låta bli att le lite åt henne. Men det dröjde inte länge innan jag också somnade.
När vi vaknade nästa morgon, var det ganska spänt i familjen. Alla gjorde sig i ordning utan att ens säga ett ord. Jag försökte söka Mickaelas kontakt och uppmärksamhet, men hon gav mig bara ett falskt leende. Vid ett skulle hela cermonin börja, så vi åkte iväg kvart i ett. Mickaela försökte hålla sig lugn.
När vi väl kom in i kyrkan, så fick vi sitta näst längst fram, med tanke på att Mickaela var barnbarn. Hennes pappa satte sig på andra sidan av bänkarna och jag, Mickaela och hennes lillebror satte oss på andra sidan. Hennes lillebror satt lite för sig själv, medan hon och jag satt tätt ihop. Allt började och det blev lite jobbigt för mig, eftersom jag inte förstod ett ord utav vad de sa. Men det som kändes jobbigast, var att Mickaela grät. Jag la min arm runt henne och hon lutade sig mot mig. Jag tog hennes hand och försökte trösta henne så mycket jag kunde utan att säga något. Jag hyschade bara lite försiktigt och strök min hand över hennes arm.
Plötsligt började alla sjunga något, men inte Mickaela. Hon fortsatte att luta sig mot mig och var bara tyst. Jag torkade bort hennes tårar med min tumme.
Efter att alla hade sjungit klart, gick några män fram till kistan och bar upp den på sina axlar. Vi reste på oss och följde efter männen ut. Mickaelas pappa gav henne och hennes lillebror en varsin ros.
Vi kom fram till ett djupt hål som kistan skulle ligga i. De sänkte ner kistan i hålet. Folk började gå fram och kasta ner röda rosor på kistan. Och snart var det Mickaelas tur. Hon tog min hand och vi gick försiktigt fram. Hon började gråta.
"You can do this..." sa jag tyst. Hon nickade lite och kastade ner rosen på kistan. Sedan gick vi tillbaka där vi stod innan. Mickaela kramade om mig och började gråta ännu mer. Jag höll om henne och kysste henne på hjässan utan att tänka efter.
"Sch..." hyschade jag henne och strök min ena hand över hennes rygg. Hon borrade in sitt ansikte i mitt bröst. Jag kramade om henne hårt. Min kostym blev blöt efter hennes tårar, men det gjorde ingenting.
Hennes pappa pickade på min axel. Jag vände mig om mot honom. Han gav mig en gest som visade att vi skulle följa med. Jag släppte Mickaela och tog hennes hand istället. Vi började gå efter de andra till bilarna. Vi skulle åka till ett speciellt ställe och fika och försöka komma på andra tankar. Jag ville inget annat än att berätta för Mickaela att jag älskade henne. Hon behövde det nu, det visste jag...
I bilen satt hon tyst lutad mot mig. Hon sa inte ett pip. Inte ens när hennes pappa frågade henne något. Hon bara skakade på huvudet. Hennes blick var helt tom... Jag hade min arm om henne och höll hennes hand. Jag hatade att se henne såhär krossad. Självklart var det ju inget hon eller någon annan kunde hjälpa, men det sårade mig att se henne så ledsen.
Kommentera bilden
14 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/tokiohotelsaga/503320280/
Visa toppen
Visa sidfoten