June
Thursday 1 March 2012 photo 58/70
|
När jag vaknade nästa morgon, så hade Mickaela snott allt täcke.
"Jävla tjuv!" muttrade jag och försökte dra till mig lite. Men Mickaela var stark i sömnen och vägrade släppa det. Tillslut så gav jag upp och fick överleva med den lilla kanten av täcket som jag fick ha. Jag suckade uppgivet och då la sig Mickaela hos mig. Hon kurade ihop sig hos mig. Jag kunde inte låta bli, utan la armen om henne.
När jag vaknade för andra gången, så kände jag hur nära Mickaela låg mig. Jag höll mina armar om henne, och kände hennes ansikte vid min hals. Min näsa och mun vilade på hennes näsa och panna. Hon höll om mig, och hennes andedräkt fläktade ner över mitt nyckelben och bröst. Jag kunde inte låta bli att le lite. Jag hade saknat att känna henne så nära mig.
Hon rörde lite på sig och lät. Hon släppte mig och sträckte på sig. Jag tog bort mitt ansikte från henne och tittade på henne. Hon tittade på mig och smålog lite. Jag log mot henne.
"Good morning." log jag.
"Good morning." svarade hon. Jag strök tummen över hennes kind och strök bort lite hår. Hon log och bara tittade på mig. Hon hade så varma och vänliga ögon. Nästan lite som en valps ögon. Man trivs med att se henne i ögonen. Man känner sig inte obekväm på något sätt...
"What are you thinking about?" frågade hon. Jag flinade.
“Your eyes…"
“Why?"
“They are beautiful…" sa jag tyst.
“Aw…" log hon.
“Mickaela…" sa jag försiktigt.
“Yes?"
"I love you..." sa jag. Hon log.
"I love you too." svarade hon.
"I want to start where we ended..."
“Are you sure about that?"
“Yes!" hon tittade bara på mig. Sedan reste hon på sig.
"Bill... I have to tell you something that I haven’t told you..."
“Okay?"
“There are some things that you should know about me…"
“Tell me honey." Sa jag.
“When I grew up, I lived in my own fantasy-world. Where everybody loved me for who I am. I was, and still am schizophrenic and paranoid. I’m talking with myself when I’m alone, and it feels like someone’s watching me." Berättade hon. Jag bara tittade på henne. Hon tog ett djupt andetag.
"I lied, to seem special and to get attention. I always said that I hated attention, when the truth is, that some days, I really want attention. I want someone to see me, and appreciate what I did. And some days, I just wanted to be not seen at all…" hon pausade mitt i allt och tog ännu ett andetag.
“I was, and still, so afraid to make any mistake. I watched how other people lived their life, and tried to live like them, because in my head, I lived my life wrong if I didn’t do the same thing as the others… I’m so unsure of myself…" Hon hade tårar i ögonen. Jag satte mig upp och höll ut armarna.
"Come here..." sa jag tyst. Hon snyftade till och satte sig hos mig. Jag höll om henne.
"Mickaela, you’re so brave when you’re telling me this. And I can understand it’s been hard for you. And if it’s still like this, I want to help you get through it."
“Are you sure?" snyftade hon.
När jag vaknade nästa morgon, så hade Mickaela snott allt täcke.
"Jävla tjuv!" muttrade jag och försökte dra till mig lite. Men Mickaela var stark i sömnen och vägrade släppa det. Tillslut så gav jag upp och fick överleva med den lilla kanten av täcket som jag fick ha. Jag suckade uppgivet och då la sig Mickaela hos mig. Hon kurade ihop sig hos mig. Jag kunde inte låta bli, utan la armen om henne.
När jag vaknade för andra gången, så kände jag hur nära Mickaela låg mig. Jag höll mina armar om henne, och kände hennes ansikte vid min hals. Min näsa och mun vilade på hennes näsa och panna. Hon höll om mig, och hennes andedräkt fläktade ner över mitt nyckelben och bröst. Jag kunde inte låta bli att le lite. Jag hade saknat att känna henne så nära mig.
Hon rörde lite på sig och lät. Hon släppte mig och sträckte på sig. Jag tog bort mitt ansikte från henne och tittade på henne. Hon tittade på mig och smålog lite. Jag log mot henne.
"Good morning." log jag.
"Good morning." svarade hon. Jag strök tummen över hennes kind och strök bort lite hår. Hon log och bara tittade på mig. Hon hade så varma och vänliga ögon. Nästan lite som en valps ögon. Man trivs med att se henne i ögonen. Man känner sig inte obekväm på något sätt...
"What are you thinking about?" frågade hon. Jag flinade.
“Your eyes…"
“Why?"
“They are beautiful…" sa jag tyst.
“Aw…" log hon.
“Mickaela…" sa jag försiktigt.
“Yes?"
"I love you..." sa jag. Hon log.
"I love you too." svarade hon.
"I want to start where we ended..."
“Are you sure about that?"
“Yes!" hon tittade bara på mig. Sedan reste hon på sig.
"Bill... I have to tell you something that I haven’t told you..."
“Okay?"
“There are some things that you should know about me…"
“Tell me honey." Sa jag.
“When I grew up, I lived in my own fantasy-world. Where everybody loved me for who I am. I was, and still am schizophrenic and paranoid. I’m talking with myself when I’m alone, and it feels like someone’s watching me." Berättade hon. Jag bara tittade på henne. Hon tog ett djupt andetag.
"I lied, to seem special and to get attention. I always said that I hated attention, when the truth is, that some days, I really want attention. I want someone to see me, and appreciate what I did. And some days, I just wanted to be not seen at all…" hon pausade mitt i allt och tog ännu ett andetag.
“I was, and still, so afraid to make any mistake. I watched how other people lived their life, and tried to live like them, because in my head, I lived my life wrong if I didn’t do the same thing as the others… I’m so unsure of myself…" Hon hade tårar i ögonen. Jag satte mig upp och höll ut armarna.
"Come here..." sa jag tyst. Hon snyftade till och satte sig hos mig. Jag höll om henne.
"Mickaela, you’re so brave when you’re telling me this. And I can understand it’s been hard for you. And if it’s still like this, I want to help you get through it."
“Are you sure?" snyftade hon.
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotelsaga/509565468/
Visa toppen
Show footer