Eftersom jag inte kan komma på vad jag ska skriva på min ff, bjuder jag på en liten novell som handlar om mickaela och bill! Hoppas ni tycker den är bra!

– Jag är rädd för att cancern har spridit sig, den har tagit över hela din kropp. Det finns inget mer vi kan göra nu. Inget mer än att vänta till slutet, sa doktorn med en tung suck.
– Är du helt säker? Så detta är slutet, det är såhär mitt liv ska sluta, svarade Bill.
– Ja, jag är helt säker. Det är inte långt kvar nu, det som förvånar mig är att du borde må mycket sämre än vad du gör, men jag antar att du är lycklig hemma. Jag vet inte exakt men jag tror att det är max en vecka kvar innan du insjuknar ordentligt, efter det tar det ungefär fyra veckor tills smärtan avtar, men det är absolut möjligt att det går fortare.
– Nej! var det ända som Bill lyckades få fram.

Mickaela sjöng med i slutet av låten medans hon förberedde det sista på middagen, Bill borde vara hemma vilken minut som helst. Han hade arbetat hela dagen och skulle avsluta med en rutin undersökning hos deras privatläkare. Hon hörde en nyckel som låste upp dörren och hon suckade lyckligt, äntligen, hon hade väntat hela dagen på att Bill skulle komma hem. Det kändes som en evighet sen hon såg honom imorse, hon tände ljusen på bordet innan hon gick mot dörren för att krama om sin älskling och hälsa honom välkommen hem. Men vid dörren möttes hon av en chock, Bill såg hemsk ut. Han var alldeles röd under ögonen och grå i resten av ansiktet.
– Bill? sa Mickaela osäkert.
Bill svarade inte utan gick bara rakt förbi henne utan att ägna henne en blick. Mickaela svalde, hon förstod ingenting. Bill som alltid brukade vara så glad när han kom hem, gick rakt upp till sovrummet utan att prata med henne. Mickaela kände att tårarna var nära, hon hade känt Bill så pass länge att hon visste när något var fel och hon brukade alltid få honom att berättad vad som tyngde ner honom. Men detta var helt annorlunda, Bill var inte sig själv och även om Mickaela inte ville veta vad som hade hänt kände hon sig tvungen att gå upp och prata med sin man.
– Älskling prata med mig, vad som än har hänt så löser vi det, sa Mickaela hoppfullt. Jag älskar dig och kommer alltid stå vid din sida, vad som än händer.
Mickaela såg att Bill öppnade munnen, men inte ord steg ur hans läppar. Mickaela orkade inte vänta längre, hon visste att någonting var fel men om Bill vägrade att berättade det för henne så skulle han slippa. Hon tänkte inte tigga och be för att han skulle öppna munnen, vägrade han att prata med henne tänkte inte hon prata med honom.
– Maten står färdig på bordet, det är bara att äta när det passar, sa Mickaela innan hon vände ryggen åt Bill och gick ut ur sovrummet.

Bill suckade djupt, han visste att det var dumt att inte berätta för Mickaela om sin sjukdom, men han kunde inte. Han var nära att säga det, men sedan tänkte han på att det kanske var bättre att sticka, bara lämna henne utan att hon förstod vad som hände, så Bill avbröt sig innan han hann säga någonting och tittade snabbt ner i golvet igen. Han var rädd för att möta Mickaelas blick, det kändes som om hon skulle förstå med en gång om han kollade på henne. Bill kunde höra Mickaelas röst nerifrån köket, vem pratade hon med? Tänk om hon ringde Doktorn för att fråga honom om det var något fel på honom, om han var sjuk eller något liknande. Bill flög upp och rusade ur sovrummet, men han kom inte långt innan han sjönk ner på golvet. Han skrek av smärta när han föll med huvudet före ner i golvet och sedan blev allting svart.
När Bill öppnade ögonen kände han inte igen sig, han låg i ett rum med blåa väggar och ett fönster ut mot havet, i ena hörnet av rummet satt Mickaela i en fåtölj och sov. Bill förstod att hon visste vad som hade hänt med honom, han såg de mörka ringarna under hennes ögon och trotts att hon sov såg han hur trött och sliten hon var. Hon var så vacker där hon satt, han hade alltid tyckt att hon var vackrast i världen, första gången han såg henne hade han vetat att hon var hans livs kärlek och även nu visste han att han var tvungen att väcka henne och berätta allt från början även om hon visste att han hade cancer så förtjänade hon att få veta hela sanningen.
– Mickaela, snälla vakna, viskade Bill.
Bill hörde henne sucka innan hon långsamt öppnade ögonen och såg sig om i rummet, det tog ett tag innan hon förstod var hon var någonstans och när hon väl förstod mötte hon snabbt hans blick. de vackra ögonen blev med ens vaksamma och Bill kunde se i hennes ansikte att hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle vara arg på honom eller om hon skulle kasta sig i hans armar och gråta. Han flyttade sig närmare kanten av sängen innan han bredde ut sina armar och bad henne att förlåta honom. Hon reste sig upp och kom långsamt fram till honom, innan hon la sig ner bredvid honom kastade hon en längtansfull blick ut genom fönstret som att försäkra sig om att havet fortfarande fanns där som en reservplan och med ens visste Bill vad hon tänkte göra.
– Älskling, du får inte! Jag vet att du är ledsen och arg på mig, men det hjälper inte att du tänker på det sättet. Även om mitt liv slutar här betyder det inte att ditt liv tar slut nu. Du måste fortsätta att kämpa och leva vidare, uppleva nya platser i världen och vara med om förändringar. Mickaela lyssna på mig, när jag försvinner måste du leva ett liv för två människor, du måste fortsätta att leva ditt egna liv och mitt liv. Jag älskar dig och jag önskar för allt i världen att du kunde följa med mig, men jag vet att det inte är rätt och därför måste du lova mig att du ska fortsätta kämpa och leva ditt liv fullt ut.
– Men Bill, mitt liv är med dig. Jag vet vad som kommer hända om jag fortsätter leva utan dig, jag kommer långsamt bryta kontakten med alla mina vänner och min familj, tyna bort tills alla har glömt mig och tillslut dö av ensamhet. Varför inte hoppa över allt det hemska och istället börja ett nytt och underbart liv lite tidigare? Vem förlorar på det?
– Mickaela jag kommer inte tvinga dig, du vet vad jag önskar men jag vill också att du är säker på vad du gör och att du vet att det är rätt sak att göra. Jag kan inte bestämma över dig, allt jag kan säga som kan hjälpa dig är att jag kommer älska dig vad du än väljer att göra. Jag kommer alltid att vara vid din sida även när mitt liv tar slut och ditt liv fortsätter som kommer jag vaka över dig och beskydda dig.
– Hur kan du vara så säker på vad som händer efteråt, hur kan du veta att du kan beskydda mig och vaka över mig? Hur kan du inte vara rädd?
Bill svarade inte han smekte bara hennes kind och kramade henne mjukt tills han kände att hon lugnade ner sig. Plötsligt knackade det på dörren och en doktor kom in.
– Jaså du har vaknat nu! Vad bra. Som du förstår så är ditt tillstånd mycket kritiskt och smärtan som du känner nu kommer inte att avta utan bara bli värre. Jag skulle föreslå att ni ringer era närmaste för att berätta hur allting är och vad som kommer hända. Din fru berättade att du redan vet hur allting ligger till och jag tar då förgivet att du också förstår hur allvarligt detta är och att vi inte kommer kunna bota cancern. Vi skulle kunna operera dig, men vi kommer aldrig få bort allting med tanke på hur snabbt cancern redan har spridit sig så skulle de slå till på ett nytt ställe innan vi har hunnit klart med två operationer, sa doktorn innan hon avbröt sig för att andas.
– Jo jag förstår hur allting ligger till och jag har ingen lust att operera mig. Jag har redan bestämt mig för att jag vill lämna sjukhuset så fort som möjligt och spendera min sista tid hemma med min fru.
– Det tycker jag låter som ett klokt val, jag ska se till att skriva ut dig så fort som möjligt och eftersom du inte kommer att bli mycket bättre än såhär kan jag tänka mig att ni kan förbereda er för att åka hem om några timmar.
Doktorn gick ut ur rummet och lämnade Bill och Mickaela ifred. Mickaela suckade djupt och slöt ögonen, han visste att hon var trött men han kunde inte låta henne sova nu. Dem måste diskutera vad de skulle göra när de kom hem, om de skulle berätta för släkten och deras vänner eller om dem bara skulle försvinna för sig själva de sista dagarna. Bill hade ingen lust att ringa runt och berätta att han hade cancer och att han bara hade några veckor kvar att leva. Men samtidigt kändes det inte rätt att låta någon främling berätta för hans föräldrar att Bill inte skulle komma tillbaka utan att han hade lämnat dem för gått, han skulle inte heller kunna få frid om han visste att Mickaelas föräldrar skulle råka ut för samma sak. men en sak var han säker på och det var att hans och Mickaelas liv snart skulle ta slut och de skulle tillsammans starta ett nytt liv någon annanstans, tillsammans förevigt.

Kommentera!!!!

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Part of an album

Övriga Noveller1 photos

Camera info

Camera W995

Focal length 5 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/15 s

ISO 125

Date

Comment the photo

kelabelapo Sun 18 Sep 2011 19:19

Gud, jag kunde inte låta bli att läsa denna igen!
Jag grät 100 x mer nu än vad jag gjorde första gången när jag läste den...
Skriv en till del! Snälla?<3

- Read more -

Ebba Mon 19 Sep 2011 16:52

haha naw sötnos då :) undrade först varför du kommenterat igen när jag började läsa :) men vi får se, jag ska aldrig säga aldrig men just nu kommer det ingen. men vem vet det kanske kommer en imorgon ;) <3
typ en kamp mot cancer eller nått??

- Read more -

kelabelapo Mon 19 Sep 2011 21:52

ja :D<3

- Read more -