May
Sunday 22 July 2012 photo 2/3
|
~Oskyldigt dömd~
Hur hade han hamnat här? Han ser sig omkring i det kala rummet. Väggarna har nog en gång varit stelt vita, men är nu gulnade och spruckna av ålder. I rummet finns en skranglig stol och en väggfast brits, det är allt. Med en suck sätter han sig ner på de smutsiga lakanen och tänker tillbaka på förmiddagen, då det hela började.
•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•
Tony gick med raska steg utmed Storgatan mot butiken där det vid sjutiden på morgonen begåtts ett beväpnat rån där flera värdefulla smycken och klockor stulits från ett skräckslaget butiksbiträde. Han såg ner på kameran i sin hand, kontollerade att minneskortet satt i och att batterinivån var okej. Inget fick gå fel idag. Det kunde vara hans livs chans! Bara en enda artikel och han hade stora chanser till en befodran. Vem vet, han kanske till och med kunde få en egen spalt i kvällstidningen.
Reporten rundade ett hörn och såg hur en gammal kvinna darrande låste upp dörren under den stora skylten som sa "Smycken och ting".
*Det måste vara butiksbiträdet som kom tillbaka efter polisförhöret... Perfekt!*
Han ökade takten och var framme vid hennes sida lagom för att hålla upp dörren för henne när hon gick in.
"Ursäkta mig,jag kommer från..." Vid ljudet av hans röst väde sig biträdet mot honom. Hon frös till och hennes ögon växte sig minst dubbelt så stora. Tonys presentation avröts av hennes isande skri.
"V-v-va-va-vad nu då?" stammade Tony fram.
Människor kom rusande från alla håll och kanter och Tony hann inte yttra ett ord till innan han blev överfallen utav en jätte till man. Någon hade tydligen även ringt polisen för på håll kunde man höra det distinkta tjutandet från polissirener.
Kaos var det enda som existerade under en lång tid. Trots detta kunde Tony i alla fall lista ut vissa detaljer ur dramat. Tydligen var han otroligt lik mannen som rånat butiket. Även hans röst var en direkt påminnelse om honom. Det var nästan absurt... Inte heller fick han ur sig några ord för att fösvara sig från mobbens ilskna påhopp. Istället fann han sig ledd in i en polisbil och körd till polisstationen.
•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•
Tonys tankar avbryts av det obehagliga ljudet av metall mot metall när nyckar sätts i celldörrens lås. En muskulös vakt med grym min öppnar dörren och säger stelt:
"Kom med här."
"Vart ska vi?" frågar Tony samtidigt som han försiktigt följer efter vakten genom till synes ändlösa korridorer.
"Förhör."
Svaret får Tony att spärra upp ögonen och dra in ett djupt andetag. Visst hade han förstått att det skulle komma, men det betydde inte att han var redo för det.
Efter många högersvängar och en hel del vänstersvängar kommer de fram till förhörsrummet där en något stel konstapel sitter vid ett bord med ett antal papper framför sig. Tony ser sig nervöst omkring när han försiktigt kliver in och sätter sig i solen mittemot konstapeln, väl medveten om den intensiva blick med vilken den ilskna vakten stirrar på honom på vägen dit.
"Vet Ni varför Ni är här?" Konstapelns röst stämmer väl in med det första intrycket Tony fick. Den var stel och uttryckslös.
"Ehm... Ja?" Han skruvar nervöst på sig och känner hur kallsvett börjar bryta ut på hans panna.
"Vi har här," börjar konstapeln och bläddrar bland sina papper. "...vittnesrapporter och bevismaterial som pekar på att det är Ni som är skyldig i det här fallet."
Tony sneglar på pappren och kan inte låta bli att rycka till när något fångar hans blick.
"Dna!?" utbrister han.
"Ja, det är ett av våra starkaste bevis," säger konstapeln oberört. "Ert dna överänsstämmer med det våra fältagenter fann på brottsplatsen."
"Men jag har ju aldrig varit där! Eller... Jag menar, första gången var då jag blev förd hit. Annars har jag inte varit där! Jag svär..."
"Tyvärr säger bevisen det motsatta."
Förhöret fortsätter på samma sätt med allt fler bevis som pekar mot Tony. Det hela slutar med att han förtvivlat måste finna sig i att bli eskorterad ut ur stationen för vidare transport till stadens fängelse.
När dörren ut mot torget framför polisstationen öppnas blir det stor uppståndelse. Alla har hört om den rosade reporten Tony Darmonds häktning och det är många som vill få sig en titt av honom. Tony ser många bekanta ansikten i folkmassan. Vänner, arbetskamrater, avlägsna släktingar... Han räknar dem allt eftersom han ser dem, det blir en del. Plötsligt hajar han till. Där, ganska långt bak i människohavet, ser han någon. Han kan knappt tro sina ögon... Han stirrar på den flinande gestalten ända tills han blir satt i den väntande polisbilen. Där blir han sittande, stirrandes tomt ut i intet ett tag innan han viskar oförtående:
"Det... var ju jag..."
Hur hade han hamnat här? Han ser sig omkring i det kala rummet. Väggarna har nog en gång varit stelt vita, men är nu gulnade och spruckna av ålder. I rummet finns en skranglig stol och en väggfast brits, det är allt. Med en suck sätter han sig ner på de smutsiga lakanen och tänker tillbaka på förmiddagen, då det hela började.
•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•
Tony gick med raska steg utmed Storgatan mot butiken där det vid sjutiden på morgonen begåtts ett beväpnat rån där flera värdefulla smycken och klockor stulits från ett skräckslaget butiksbiträde. Han såg ner på kameran i sin hand, kontollerade att minneskortet satt i och att batterinivån var okej. Inget fick gå fel idag. Det kunde vara hans livs chans! Bara en enda artikel och han hade stora chanser till en befodran. Vem vet, han kanske till och med kunde få en egen spalt i kvällstidningen.
Reporten rundade ett hörn och såg hur en gammal kvinna darrande låste upp dörren under den stora skylten som sa "Smycken och ting".
*Det måste vara butiksbiträdet som kom tillbaka efter polisförhöret... Perfekt!*
Han ökade takten och var framme vid hennes sida lagom för att hålla upp dörren för henne när hon gick in.
"Ursäkta mig,jag kommer från..." Vid ljudet av hans röst väde sig biträdet mot honom. Hon frös till och hennes ögon växte sig minst dubbelt så stora. Tonys presentation avröts av hennes isande skri.
"V-v-va-va-vad nu då?" stammade Tony fram.
Människor kom rusande från alla håll och kanter och Tony hann inte yttra ett ord till innan han blev överfallen utav en jätte till man. Någon hade tydligen även ringt polisen för på håll kunde man höra det distinkta tjutandet från polissirener.
Kaos var det enda som existerade under en lång tid. Trots detta kunde Tony i alla fall lista ut vissa detaljer ur dramat. Tydligen var han otroligt lik mannen som rånat butiket. Även hans röst var en direkt påminnelse om honom. Det var nästan absurt... Inte heller fick han ur sig några ord för att fösvara sig från mobbens ilskna påhopp. Istället fann han sig ledd in i en polisbil och körd till polisstationen.
•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•·.·´`·.·•
Tonys tankar avbryts av det obehagliga ljudet av metall mot metall när nyckar sätts i celldörrens lås. En muskulös vakt med grym min öppnar dörren och säger stelt:
"Kom med här."
"Vart ska vi?" frågar Tony samtidigt som han försiktigt följer efter vakten genom till synes ändlösa korridorer.
"Förhör."
Svaret får Tony att spärra upp ögonen och dra in ett djupt andetag. Visst hade han förstått att det skulle komma, men det betydde inte att han var redo för det.
Efter många högersvängar och en hel del vänstersvängar kommer de fram till förhörsrummet där en något stel konstapel sitter vid ett bord med ett antal papper framför sig. Tony ser sig nervöst omkring när han försiktigt kliver in och sätter sig i solen mittemot konstapeln, väl medveten om den intensiva blick med vilken den ilskna vakten stirrar på honom på vägen dit.
"Vet Ni varför Ni är här?" Konstapelns röst stämmer väl in med det första intrycket Tony fick. Den var stel och uttryckslös.
"Ehm... Ja?" Han skruvar nervöst på sig och känner hur kallsvett börjar bryta ut på hans panna.
"Vi har här," börjar konstapeln och bläddrar bland sina papper. "...vittnesrapporter och bevismaterial som pekar på att det är Ni som är skyldig i det här fallet."
Tony sneglar på pappren och kan inte låta bli att rycka till när något fångar hans blick.
"Dna!?" utbrister han.
"Ja, det är ett av våra starkaste bevis," säger konstapeln oberört. "Ert dna överänsstämmer med det våra fältagenter fann på brottsplatsen."
"Men jag har ju aldrig varit där! Eller... Jag menar, första gången var då jag blev förd hit. Annars har jag inte varit där! Jag svär..."
"Tyvärr säger bevisen det motsatta."
Förhöret fortsätter på samma sätt med allt fler bevis som pekar mot Tony. Det hela slutar med att han förtvivlat måste finna sig i att bli eskorterad ut ur stationen för vidare transport till stadens fängelse.
När dörren ut mot torget framför polisstationen öppnas blir det stor uppståndelse. Alla har hört om den rosade reporten Tony Darmonds häktning och det är många som vill få sig en titt av honom. Tony ser många bekanta ansikten i folkmassan. Vänner, arbetskamrater, avlägsna släktingar... Han räknar dem allt eftersom han ser dem, det blir en del. Plötsligt hajar han till. Där, ganska långt bak i människohavet, ser han någon. Han kan knappt tro sina ögon... Han stirrar på den flinande gestalten ända tills han blir satt i den väntande polisbilen. Där blir han sittande, stirrandes tomt ut i intet ett tag innan han viskar oförtående:
"Det... var ju jag..."
Annons
Visa toppen
Show footer