Min storebror och jag. Del 3.

En vecka efter att Viktor och mamma hade bråkat kom polisen. Stämningen i huset blev spänd.

- Det vi har kommit fram till är att Viktor är oskyldig till startet av bråket. Men att han måste flyttas till ett annat hem. För om vi inte misstar oss så har er son, Viktor varit skyldig till lite små problem i samhellet. sa en av poliserna.
- Som vad? frågade Viktor och jag kunde se hans ilska i ögonen.

Jag satt lägst upp i trappan och såg bara lite av det som hände. Men jag hörde allt.

- Snatteri son 12 årig. Förstörelse i parker, skolor mm som 13 till 14 åring. fortsatte poliserna.

Viktor sa inget och jag såg att mamma var helt förstört.

- Menar ni att min son ska hamna på ungdoms gård?

Jag antog att poliserna hade vänt sig mor mamma.

- Ja, tills vidare. Ett eller två år blir bra. sa de lungt.
- Om jag inte vill då? Om ni har haft fel hela tiden? frågade Viktor kalt.
- Vi har nog inte fel om det här, grabben.

Jag kunde inte hindra mig mer. Jag sprang in i köket och skrek allt vad jag kunde.

- VIKTOR SKA INTE LÄMNA OSS! HAN SKULLE ALDRIG GÖRA NÅGOT A NI IDIOTER PÅSTÅR! FÖRVINN HÄRIFRÅN. NI ÄR INTE VÄLKOMMNA HIT!

När jag till slut var klar. Höll Viktor om mig. Mamma knuffade iväg poliserna. Men jag hörde dem i alla fall.

- Vi hämtar honom när er dotter inte är hemma.

När mamma kom in kände jag för första gången att jag hatade henne.

- HUR KAN DU LÅTA DEM TA VIKTOR. HAN HAR INTE GJORT NÅGOT!
- Vevve, lugn. Även om de hämtar mig så kan du komma och hälsa på. Det årdnar sig.

Viktor försökte få mig lugn. Men ilskan fanns kvar när jag la mig den kvällen. Ilskan mot poliserna och mamma...

Annons

The photo has no tags

May 2019