Min storebror och Jag. Del 4.

Jag såg på Viktor som stod och packade. Det var inte allt han fick ta med sig. Jag hörde mamma i köket och klockan på väggen visade att snart skulle de hämta honom.

- Jag vill inte att du lämnar oss. sa jag och tårarna började komma.
- Oroa dig inte, Vevve. Jag kommer tillbaka. Jag lovar. han kramade om mig.

Timmen förvann snabbt i min värld. Till slut satt Viktor i en bil och åkte iväg. Mamma försökte krama om mig men jag sprang bara upp på mitt rum och låste dörren. Jag ville inte höra på någon förklaring och jag ville inte att min bror skulle vara borta. Han skulle finnas där som alltid!

- Veronika... Din bror har gjort en del saker som varken du eller jag har vetat om. Men du måste förstå att det detta är bäst. sa mamma på andra sidan dörren.

Jag lyssnade inte på resten. Jag grät förmycket. De kommande dagarna gjorde det inte bättre. Speciellt inte i skolan. Alla tyckte synd om mig som hade en sådan bråkig, självisk, dryg, hemsk och elak storebror. Som inte brydde sig om lagen och andra människor. Ingen förstod! Allt som de har fått höra är FEL! Så otroligt fel. Jag kunde inte prata med någon, inte ens Louise. Hon slutade aldrig fråga saker så en dag small det...

- HÅLL KÄFTEN! JAG VILL INTE HA MED DIG OCH DINA FRÅGOR ATT GÖRA! JAG HAR FÅTT NOG! INGEN FATTAR ATT DET NI SER OCH HÖR ÄR LÖGN! INGEN HAR BRYTT SIG ATT TA REDA PÅ SANNINGEN!!! jag skrek det verkligen rakt ut i ansiktet på min vän, Louise.

Jag såg hennes förvånade ansiktutryck som sen gömdes undan av håret och hon som sprang iväg. Allt bara stannade upp och en ny tanke kom upp. Jag skulle ta reda på sanningen själv. Utan hjälp av någon. Jag skulle få tillbaka min storebror...

Annons

The photo has no tags

May 2019