Tuesday 12 March 2013 photo 6/6
|
Michael och Bill. Del 6.
Bills dagbok:
Äntligen hemma. Ni skulle inte tro mig om jag berättade vad som har hänt i dag. Men för första gången på LÄNGE är jag ordentligt mätt. Allt tack vare en ny... person. Alltså, en vän om ni har svårt att fatta. Fast... vän vet jag väl inte om jag kan kalla personen än. Hur som helst så hoppas jag att h*n kommer till skolan i morgon och mår bra. Klockan är mycket jag ska nog lägga mig innan morshan upptäcker att jag är hemma och sitter vid datorn igen.
Michaels dagbok:
Mina tankar flyger omkring. Jag har ont och är rädd... Jag är glad att B hittade mig, även om jag inte trodde att h*n brydde sig. Jag berättade för mamma och pappa vad som hade hänt. De ville polisanmäla det men jag bad dem att låta bli... Jag berättade om B och att h*n hade hjälpt mig. De sa att de ville tacka B för det h*n gjorde. I morgon åker vi till sjukhuset för att kolla upp skadorna. Sen får vi se när jag återvänder till skolan...
Bill stod och rökte på skolgården. Det var första rasten men han hade inte sett Michael än, han verkade inte komma i dag. Var han hemma tro? Plötsligt fick Bill syn på killarna som hade gjort Michael illa. Det började koka av ilska i Bill och han började gå fram till dem.
- Tja, Bill. Hur är läget? frågade en av dem.
- Det är bra, men du kommer ångra att du föddes. morrar han till svar.
- Vad fan? Vad är det?
- Vad har jag sagt om att röra saker som är MINA?
- Vi har inte rört något som är ditt, chilla.
- Jasså? Sist jag såg er höll ni på att stoppa era smutsiga små kukar i en ny grabb i MIN KLASS och som är MIN tillhörighet.
Killarna backade skrämt.
- Alltså, vi visste inte, okej?
Bill slog till honom.
- Men nu vet du. Jag vill inte se dig eller ditt fjantiga gäng i närheten av min klass och mina ägodelar igen, förstått??
- Ja!
De sprang iväg. Bill suckade och torkade bort blodet från sin hand. Nu hade de fått en varning. Nästa gång så var de allvarligt talat döda.
Michael låg i en sjukhus-säng. Han hade varit med om undersökningar hela förmiddagen. Det var ganska illa men kunde läkas tack vare tidens teknik. Hans pappa satt och kollade igenom en kolkatalog.
- Är det där Bill? frågar han och pekar.
Michael tittade efter och nickade.
- Ja, det där är Bill.
- Jag ska försöka hitta numret till honom så kanske han kan komma hit?
- Tack, pappa.
Efter några timmar kom pappan tillbaka med Bill.
- Så det är här du har hamnat. sa han och satte sig på sängkanten.
- Hämtade pappa dig?
- Japp.
- Jag ska stanna på sjukhuset minst tre dagar till...
- Låter bra, här får du hjälpen.
Michael tittade på Bill.
- Har du varit i slagsmål?
- Typ, men det är inte något ovanligt när det gäller mig.
- Om du vill kan jag be en läkare kolla på det.
- Behövs inte... Jag tycker inte om att folk rör mig och min kropp...
De satt tysta ett tag.
- Du har mer än vad du vill visa, eller hur? frågade Michael efter en stund.
Bill nickade sakta utan ett ord. Michael tog hans hand.
- Du behöver inte visa, bara du litar på mig är jag tacksam.
- Michael... jag...
- Ja?
- Lita inte förmycket på mig, okej?
- Varför inte?
- Därför att jag bara drar med mig problem jämt. Jag är inte en sådan person som du bör ha som vän.
- Men du är den första vän jag har haft...
- jag vet men...
- Men vad? Är jag för bögig, för töntig, för mesig?
- Nej, jag vill bara inte att du ska må dåligt pga mig.
- Det kommer jag göra om inte du vill vara min vän.
Det blev tyst igen. Bill suckade.
- Okej. Om du ska envisas så...
Michael log och kramade honom.
- Tack, du gör mig lycklig, Bill.
Annons