Sunday 31 March 2013 photo 2/5
|
Du är vacker. Del 2.
-Mamma säger att jag kommer tappa allt hår... Jag vill inte det. sa Willemina grötigt.
Jag kramade om henne.
- Varför är du rädd för att tappa allt hår? frågade jag milt.
- Därför att då är inte jag vacker och söt som alla andra barn i min skola...
- Will, vet du. För mig kommer du alltid vara vacker och söt. Jag struntar i om du har hår eller inte. Jag vill att du ska ha roligt.
- Men jag är sjuk, eller hur?
- Ja, det är du. Men du kan ha roligt i alla fall.
- Nej, Cedric... Jag kommer dö...
Jag tystnade. Orden var inte verkliga, de kunde omöjligt komma ut ur hennes mun. Det fick inte vara sant! Jag drog efter andan.
- Ja, en dag kommer du göra det... Men fram tills dess ska du och jag ha roligt. Okej?
Jag såg hur min systers ögon glittrade, hon log och nickade. Jag satte mig hos henne, smekte hennes kind, petade henne i sidan, hörde hur hon skrattade av att det kittlades. Jag såg hur hennes ögon blev busiga och plötsligt flög hon på mig. Jag kramade henne, kysste hennes kind, fick henne att flyga lite i rummet innan mamma kom in och avbröt oss.
- Willemina är sjuk! Du får inte vara så vild med henne! skällde hon ut mig.
Mamma var rädd, det visste jag. Lika rädd som pappa även om pappa inte visade det. Mamma trodde att sjukdomen skulle försvinna om hon bara fick vila, sova och ta det lugnt. Det var bara jag som förstod... Döden kommer, han kommer ta min lillasyster ifrån mig. Ifrån oss. Klart jag vill se henne skratta, leka, ha kul så länge hon kan! Men mamma var aldrig en sån som lyssnade på mig. Speciellt inte om en läkare hade sagt något annat. Will fick sin medicin och sen somnade hon. När jag gick ut i köket hörde jag hur mamma och pappa började bråka i hallen. De hade börjat bråka sen Will blivit sjuk men det hade blivit värre efter sjukhusbesöket. Mycket värre... Jag suckade, tog lite mjölk, satte på TV:n och försökte koppla bort allt. Jag orkade inte! Varför var de tvungna att börja bråka NU? Just nu är Will var sjuk. Detta var inte vad jag ville att hon skulle behöva höra, se eller vara med om i fall om hon snart skulle dö. Kunde inte mamma och pappa vänta? Kunde inte pappa ha stannat hemma denna gång i stället för att ta bilen och åka iväg dit jag visste han brukade åka. Till den där kvinnan från hans jobb. Den där kvinnan som jag visste att pappa hade börjat älska i stället för mamma. Mamma som kämpade med allt. Jobb, hemmet, oss, sjukdomen som Will nu hade fått och sina egna skulder till skolan hon pluggat på innan hon fick Will. Ja, mitt liv, mitt och Wills liv höll på att rasa framför våra ögon...
Annons