Sunday 22 March 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Tolfte dagen i Skogen. I går hittade vi en glänta där människor låg döda. De hade kört in vad de hade till hands i öronen, så långt att de... ja.
Verkar som om folk som kommit till gläntan inspirerats av de andra, och gjort samma sak. Jag blir livrädd när jag tänker på vad vi höll på att göra. Vi vägde alla tystnaden mot livet. Jag kan inte säga vad de andra utkämpade för inre strider, men själv höll jag redan i pinnen när jag kom att tänka på mitt hem. Min tråkiga stad, mitt enformiga liv, anledningarna till att jag kom hit från början. Jag kan inte dö innan jag har sett miraklerna i skogen, jag kan bara inte. När jag tänker på det är det kanske sorgligt att det var det enda som hindrade mig, men det känns inte sorgligt alls. Bra att veta att jag har ett mål och kan följa det, för en gångs skull.
Hilda fick inga självm galn hemska tankar alls, men Marcus och Cal kämpade verkligen. Till och med Cindra, till och med Cindra...
Jag vill inte berätta mer om det.
Nu är vi i alla fall tillbaka. Plingandet är inget problem, bilden av de döda skrämmer bort alla sådana tankar. Cal bad till och med Cindra om ursäkt, så han har verkligen hittat tillbaka till sig själv. Just nu sitter han och skriver i sin egen journal. Sade jag att han hade en? Han skriver säkert ner saker om snön. Han undersöker den, kollar vad som får den att plinga. Jag vill döda honom.
Marcus verkar djupt försjunken i tankar. Bäst att inte störa.
Maten är nästan helt slut, men det är mindre snö på marken här, så Hilda kan gräva fram rötter och insekter. Slemmigt, men mättande.
Verkar som om folk som kommit till gläntan inspirerats av de andra, och gjort samma sak. Jag blir livrädd när jag tänker på vad vi höll på att göra. Vi vägde alla tystnaden mot livet. Jag kan inte säga vad de andra utkämpade för inre strider, men själv höll jag redan i pinnen när jag kom att tänka på mitt hem. Min tråkiga stad, mitt enformiga liv, anledningarna till att jag kom hit från början. Jag kan inte dö innan jag har sett miraklerna i skogen, jag kan bara inte. När jag tänker på det är det kanske sorgligt att det var det enda som hindrade mig, men det känns inte sorgligt alls. Bra att veta att jag har ett mål och kan följa det, för en gångs skull.
Hilda fick inga självm galn hemska tankar alls, men Marcus och Cal kämpade verkligen. Till och med Cindra, till och med Cindra...
Jag vill inte berätta mer om det.
Nu är vi i alla fall tillbaka. Plingandet är inget problem, bilden av de döda skrämmer bort alla sådana tankar. Cal bad till och med Cindra om ursäkt, så han har verkligen hittat tillbaka till sig själv. Just nu sitter han och skriver i sin egen journal. Sade jag att han hade en? Han skriver säkert ner saker om snön. Han undersöker den, kollar vad som får den att plinga. Jag vill döda honom.
Marcus verkar djupt försjunken i tankar. Bäst att inte störa.