Friday 24 April 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Tjugoförsta dagen, alltså tredje veckan, i Skogen. Egentligen Tjugoandra dagen, det är snart gryning. Trött, men måste skriva det här.
Vi hade slagit läger, gjort i ordning sovplatser och gjort upp eld. Cindra hade lekt med Åke hela dagen, så hon somnade utan att äta något. Hilda tog fram sin stora gryta, och Markus visade vad han fångat idag. En hare eller kanin av något slag. Det var inte mycket kött på den, men Hilda gjorde soppa på den ändå. Vi hade hämtat vatten, snört upp den lilla mat vi hade i ett träd och utsett eldvakter, så nu var vi klara med sysslorna. Cal, Marcus, Hilda och jag satt tysta runt elden och väntade på att soppan skulle bli klar. Det var så där tyst som det blir här, när trädkronorna är så högt uppe att man knappt ser dem och alla trevliga djur gått och lagt sig för länge sedan. Jag satt och tänkte på det fantastiska att jag, jag, satt vid en lägereld i Skogen. Skogen som för tre veckor sedan verkat för fantastisk för att vara sann. Jag tänkte på det här ett tag medan alla bara satt och betraktade elden.
”Jag har hört att det finns älvor här”, sade jag för att bryta tystnaden.
Marcus tittade långt på mig, och jag kände mig dum. Några till ögonblick förflöt, och sedan sade Cal:
”Jag studerade älvor när jag var liten. Det fanns ett bo i våran trädgård, men mamma tyckte inte att jag skulle undersöka skadedjur.”
Jag svarade:
”Varför inte?”
Han sade:
”Hon sade att man inte behövde förklara dem. De bara fanns där, sjöng sina irriterande höga sånger och byggde bo av hennes prisbelönta pelargoner.” Han skrattade till. ”Hon brukade skälla på mig när jag ritade av dem. Sedan dansade hon med dem när hon trodde att jag inte såg.”
Jag fortsatte titta in i elden, tänkte på vad han sagt. Det var tyst ett långt tag. Sedan frågade jag honom:
”Är älvor vanliga där du kommer ifrån?”
Han skrattade, men det var ett vänligt skratt. Ett sentimentalt skratt.
”Ja, i resten av landet. Där jag bodde var det egentligen för kallt för älvor, men det hindrade dem inte. De tyckte väldigt mycket om mammas rabatter. Det gjorde förstås svansbaggarna och hästsniglarna också.”
Jag tittade in i elden och försökte hålla min röst tonlös.
”Du måste komma från en fantastisk plats.”
Jag såg i ögonvrån hur han ryckte på axlarna.
”Inte särskilt. Där fanns det älvor och hornhästar och sfinxer i söder. Jag var jätteintresserad av älvor när jag var liten, men av de andra mystiska varelserna också. De som ingen förklarade. Jag minns en gång i skolan, jag tror vi hade fysik, och vi pratade om flygplan. Läraren förklarade hur de kunde flyga. Jag räckte upp handen och frågade: ’Men magistern, hur kan då älvor flyga? Det borde väl inte gå?’ och han bara blängde på mig. Jag minns så väl hans svar: ’Det är en annan sak. Man kan inte förklara det, de gör det bara.’” Cal ruskade på huvudet och återvände till verkligheten. Jag upptäckte att jag inte kunnat hålla mig från att titta på hans ansikte under berättelsen.
Han suckade, och fortsatte: ”Man kan förklara fysikens lagar. Man kan förklara evolutionsteorin. Varför skulle man inte kunna förklara älvor? Vilka lagar gäller på dem? Jag frågade honom, och det var därför jag fick underkänt i hans ämnen. Fysik och biologi.”
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag var tyst.
Elden sprakade.
Så sade Hilda:
”Är det därför du nödvändigtvis ska undersöka Skogen, fast du är så ung?”
Han gav henne en mördande blick.
”Ja, jag är ung. Jag gick just ut högskolan. Jag fyller tjugotvå om några månader. Vad spelar det för roll? Jag är bättre än någon annan forskare där jag kommer ifrån. Jag ställer de rätta frågorna.”
Hilda suckade, en lång, trött suck.
”Du har hela livet framför dig. Varför kasta bort det på meningslös forskning i Skogen?”
Cal sträckte nästan omärkligt på ryggen.
”Jag kommer i alla fall att klara mig bättre än dig. En ung person har mycket större chans att ta sig ut levande än en gammal.”
Hilda tittade upp och såg honom i ögonen. Sedan sade hon, lugnt och sakligt:
”Jag har inte planerat att ta mig ut levande.”
Vi hade slagit läger, gjort i ordning sovplatser och gjort upp eld. Cindra hade lekt med Åke hela dagen, så hon somnade utan att äta något. Hilda tog fram sin stora gryta, och Markus visade vad han fångat idag. En hare eller kanin av något slag. Det var inte mycket kött på den, men Hilda gjorde soppa på den ändå. Vi hade hämtat vatten, snört upp den lilla mat vi hade i ett träd och utsett eldvakter, så nu var vi klara med sysslorna. Cal, Marcus, Hilda och jag satt tysta runt elden och väntade på att soppan skulle bli klar. Det var så där tyst som det blir här, när trädkronorna är så högt uppe att man knappt ser dem och alla trevliga djur gått och lagt sig för länge sedan. Jag satt och tänkte på det fantastiska att jag, jag, satt vid en lägereld i Skogen. Skogen som för tre veckor sedan verkat för fantastisk för att vara sann. Jag tänkte på det här ett tag medan alla bara satt och betraktade elden.
”Jag har hört att det finns älvor här”, sade jag för att bryta tystnaden.
Marcus tittade långt på mig, och jag kände mig dum. Några till ögonblick förflöt, och sedan sade Cal:
”Jag studerade älvor när jag var liten. Det fanns ett bo i våran trädgård, men mamma tyckte inte att jag skulle undersöka skadedjur.”
Jag svarade:
”Varför inte?”
Han sade:
”Hon sade att man inte behövde förklara dem. De bara fanns där, sjöng sina irriterande höga sånger och byggde bo av hennes prisbelönta pelargoner.” Han skrattade till. ”Hon brukade skälla på mig när jag ritade av dem. Sedan dansade hon med dem när hon trodde att jag inte såg.”
Jag fortsatte titta in i elden, tänkte på vad han sagt. Det var tyst ett långt tag. Sedan frågade jag honom:
”Är älvor vanliga där du kommer ifrån?”
Han skrattade, men det var ett vänligt skratt. Ett sentimentalt skratt.
”Ja, i resten av landet. Där jag bodde var det egentligen för kallt för älvor, men det hindrade dem inte. De tyckte väldigt mycket om mammas rabatter. Det gjorde förstås svansbaggarna och hästsniglarna också.”
Jag tittade in i elden och försökte hålla min röst tonlös.
”Du måste komma från en fantastisk plats.”
Jag såg i ögonvrån hur han ryckte på axlarna.
”Inte särskilt. Där fanns det älvor och hornhästar och sfinxer i söder. Jag var jätteintresserad av älvor när jag var liten, men av de andra mystiska varelserna också. De som ingen förklarade. Jag minns en gång i skolan, jag tror vi hade fysik, och vi pratade om flygplan. Läraren förklarade hur de kunde flyga. Jag räckte upp handen och frågade: ’Men magistern, hur kan då älvor flyga? Det borde väl inte gå?’ och han bara blängde på mig. Jag minns så väl hans svar: ’Det är en annan sak. Man kan inte förklara det, de gör det bara.’” Cal ruskade på huvudet och återvände till verkligheten. Jag upptäckte att jag inte kunnat hålla mig från att titta på hans ansikte under berättelsen.
Han suckade, och fortsatte: ”Man kan förklara fysikens lagar. Man kan förklara evolutionsteorin. Varför skulle man inte kunna förklara älvor? Vilka lagar gäller på dem? Jag frågade honom, och det var därför jag fick underkänt i hans ämnen. Fysik och biologi.”
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag var tyst.
Elden sprakade.
Så sade Hilda:
”Är det därför du nödvändigtvis ska undersöka Skogen, fast du är så ung?”
Han gav henne en mördande blick.
”Ja, jag är ung. Jag gick just ut högskolan. Jag fyller tjugotvå om några månader. Vad spelar det för roll? Jag är bättre än någon annan forskare där jag kommer ifrån. Jag ställer de rätta frågorna.”
Hilda suckade, en lång, trött suck.
”Du har hela livet framför dig. Varför kasta bort det på meningslös forskning i Skogen?”
Cal sträckte nästan omärkligt på ryggen.
”Jag kommer i alla fall att klara mig bättre än dig. En ung person har mycket större chans att ta sig ut levande än en gammal.”
Hilda tittade upp och såg honom i ögonen. Sedan sade hon, lugnt och sakligt:
”Jag har inte planerat att ta mig ut levande.”
Comment the photo
och btw, jeiiii, skogen är tillbaka! <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/toritan/359564856/