Tuesday 7 July 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Hilda började plocka med soppan medan vi andra bara tittade på henne. Hon såg så lugn och nöjd ut, som om hon inte just sagt det där hon just sagt. Hon hade sitt grå hår i en hastig fläta och man kunde se skrattrynkorna. Hon rörde i grytan, plockade fram skålar och lämnade helt enkelt den obekväma tystnaden åt oss. Ni kommer inte att tro det här, men det var faktiskt Marcus som bröt den.
”Varför är du här?”
Hon tittade upp och log ett soligt leende.
"Någon måste ju laga maten, eller hur?”
Marcus stirrade henne i ögonen.
"Varför är du verkligen här?"
Hilda tittade ner i grytan. Hon log, men hennes ögon var sorgsna.
"När jag bara var en flicka träffade jag en pojke i skolan."
Cal mimade: "Nu kommer de långa gamlingshistorierna", men det var inte roligt. Det låg något sorgligt över hennes lugna leende, något som gav mig en klump i halsen.
Hilda fortsatte:
"Han var inte som de andra. Han var blyg men charmig, en riktig gentleman… och stilig. Ni ska tro att han var stilig, min Ragnar." Hon började sleva upp soppa och dela ut medan hon pratade. "Han hade ett så vackert leende, ja det hade han… Till och med när han knappt hade något hår på huvudet och leendet var så rynkigt att—" Hon avbröt sig.
"Är du okej?" Frågade jag, tvekande och föga hjälpsamt.
Hilda borstade skyndsamt bort en hårslinga som fallit ur flätan.
"Var inte dum. I alla fall, när jag var en liten flicka önskade jag bara två saker: äventyr och ett lyckligt liv med Ragnar. Och jag kunde ju så klart inte få båda. Ragnar ville ha det lugnt och trevligt, och var nöjd med att vara där han var. Så jag gjorde det enda rätta, vi gifte oss tidigt och fick fyra underbara barn. Vi hade en gård en bit utanför Lycksele, och den tog vi hand om tillsammans. Vi fick barnbarn, gården växte… en tomtefamilj flyttade till och med in under golvbrä—”
”Vänta!” Avbröt jag. ”Sade du inte att du bodde i Sverige, precis som jag?”
Hon tittade på mig som om jag var dum.
”Självklart finns det tomtar i Sverige! Var har du varit under de senaste femtonhundra åren?”
Nu visste jag inte längre vad jag skulle tänka. Tomtar i Sverige? Utanför Lycksele?!
Hilda fortsatte:
”Som jag sade, flyttade en tomtefamilj in under golvbrädorna. De berättade vackra historier för oss om vintrarna, och många av dem handlade om den fantastiska Skogen. Där mirakler avlöser varandra och där faror lurar bakom varje träd. Så när Ragnar… Ja, när jag blev ensam, kom jag ihåg mina två stora önskningar. Den ena hade redan slagit in. Jag hade fått en livstid av lycka. Så varför inte avsluta med stil?”
Vi lät det sjunka in. Jag kände hur tårar började bränna bakom ögonlocken, och jag hatade mig själv för att jag var så blödig.
Det var tyst, så tyst som det bara blir i Skogen.
”Du behöver inte dö för att du far på äventyr!” Utbrast Cal. Jag kämpade för att blinka bort tårarna, men de blev bara fler.
Hilda log mot honom som man ler åt någon som inte förstår.
”Det sägs att när en tomte på sin ålders höst, när han levt ett långt och lyckligt liv, drar sig undan för att dö.”
Där brast det för mig och jag började gråta. Marcus tittade på Hilda som om han aldrig sett henne förr. Cal muttrade:
”Ja, men det är ju tomtar…”
Hilda suckade irriterat. Nu var det slut med känsligheterna.
”Man kan väl inte begära att ni ynglingar ska förstå. Ät eran soppa nu.”
”Varför är du här?”
Hon tittade upp och log ett soligt leende.
"Någon måste ju laga maten, eller hur?”
Marcus stirrade henne i ögonen.
"Varför är du verkligen här?"
Hilda tittade ner i grytan. Hon log, men hennes ögon var sorgsna.
"När jag bara var en flicka träffade jag en pojke i skolan."
Cal mimade: "Nu kommer de långa gamlingshistorierna", men det var inte roligt. Det låg något sorgligt över hennes lugna leende, något som gav mig en klump i halsen.
Hilda fortsatte:
"Han var inte som de andra. Han var blyg men charmig, en riktig gentleman… och stilig. Ni ska tro att han var stilig, min Ragnar." Hon började sleva upp soppa och dela ut medan hon pratade. "Han hade ett så vackert leende, ja det hade han… Till och med när han knappt hade något hår på huvudet och leendet var så rynkigt att—" Hon avbröt sig.
"Är du okej?" Frågade jag, tvekande och föga hjälpsamt.
Hilda borstade skyndsamt bort en hårslinga som fallit ur flätan.
"Var inte dum. I alla fall, när jag var en liten flicka önskade jag bara två saker: äventyr och ett lyckligt liv med Ragnar. Och jag kunde ju så klart inte få båda. Ragnar ville ha det lugnt och trevligt, och var nöjd med att vara där han var. Så jag gjorde det enda rätta, vi gifte oss tidigt och fick fyra underbara barn. Vi hade en gård en bit utanför Lycksele, och den tog vi hand om tillsammans. Vi fick barnbarn, gården växte… en tomtefamilj flyttade till och med in under golvbrä—”
”Vänta!” Avbröt jag. ”Sade du inte att du bodde i Sverige, precis som jag?”
Hon tittade på mig som om jag var dum.
”Självklart finns det tomtar i Sverige! Var har du varit under de senaste femtonhundra åren?”
Nu visste jag inte längre vad jag skulle tänka. Tomtar i Sverige? Utanför Lycksele?!
Hilda fortsatte:
”Som jag sade, flyttade en tomtefamilj in under golvbrädorna. De berättade vackra historier för oss om vintrarna, och många av dem handlade om den fantastiska Skogen. Där mirakler avlöser varandra och där faror lurar bakom varje träd. Så när Ragnar… Ja, när jag blev ensam, kom jag ihåg mina två stora önskningar. Den ena hade redan slagit in. Jag hade fått en livstid av lycka. Så varför inte avsluta med stil?”
Vi lät det sjunka in. Jag kände hur tårar började bränna bakom ögonlocken, och jag hatade mig själv för att jag var så blödig.
Det var tyst, så tyst som det bara blir i Skogen.
”Du behöver inte dö för att du far på äventyr!” Utbrast Cal. Jag kämpade för att blinka bort tårarna, men de blev bara fler.
Hilda log mot honom som man ler åt någon som inte förstår.
”Det sägs att när en tomte på sin ålders höst, när han levt ett långt och lyckligt liv, drar sig undan för att dö.”
Där brast det för mig och jag började gråta. Marcus tittade på Hilda som om han aldrig sett henne förr. Cal muttrade:
”Ja, men det är ju tomtar…”
Hilda suckade irriterat. Nu var det slut med känsligheterna.
”Man kan väl inte begära att ni ynglingar ska förstå. Ät eran soppa nu.”
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/toritan/387714873/