March
Sunday 4 January 2009 photo 3/4
|
Historien om Mig
Hej, detta är min livshistoria. Den börjar på min tioårsdag när polisen kom...
Klockan åtta på morgonen kom mamma som vanligt in sjungandes in i mitt rum med en bricka med muffins och oboy på.
- Grattis min älskling! sa hon och kramade om mig.
Jag fick en medaljong att ha om halsen. Det var en sådan där medaljong som man kan sätta in två små bilder i. Mamma hade redan satt in en bild på henne och pappa. Jag blev jätteglad för medaljongen men jag skulle aldrig kunna bära den i skolan. Klasskompisarna behövde inte ytterligare en anledning att reta mig, kunna kalla mig för flicka.
Just det, pappa. Han dog när jag var åtta år när han var ute och dök med sina vänner. Han hade tydligen svimmat under vatten ytan och for upp alldeles för snabbt, han låg i en tryckkammare i ett par timmar innan han dog.
Mamma hade gjort amerikanska pannkakor till lunch som vi åt med antingen choklad eller lönnsirap. Precis när vi avslutat vår lunch knackade det på dörren. Mamma gick och öppnade. Jag såg polisbilen utanför så jag sprang efter henne och tog henne i handen.
- Goddag, är det ni som är Anna Lennmarker? frågade en av dom två polismännen utanför dörren.
- Ja, det är jag, svarade mamma.
Den ena polismannen tittar på mig.
- Kan vi få tala med dig i enrum?
- Självklart.
Hon visade dom båda polismännen in till hennes arbetsrum och sa åt mig att gå upp och leka på mitt rum. Det gjorde jag inte, istället stod jag utanför och försökte höra vad dom sa. Det hördes dock bara massa mummel. Efter ett tag hörde jag hur mamma började gråta, då sprang jag upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Vad var det som hade hänt? Vad var det som var så hemskt att mamma började gråta?
Någon timme senare kom mamma upp på mitt rum, hon satte sig långsamt på sängkanten och klappade mig på kinden. Hon log mot mig med tårfyllda ögon och berättade att polismännen vill att hon åker med dom till polisstationen och att jag skulle få bo hos mormor ett par dagar. Hon lovade mig också att allt skulle bli bra, men det blev aldrig bra. Jag hade bott hos mormor i en vecka utan att höra ett ljud från mamma eller polisen men så en dag ringde telefonen och mormor svarade.
- Ja, jag förstår. Tack för att ni ringde. Hej då, sa mormor och la på.
Hon såg på mig och berättade att jag skulle få bo hos henne mycket längre än det var planerat, väldigt mycket längre.
När jag fyllde tretton hade mitt liv blivit lite bättre, jag kunde tänka på mamma utan att börja gråta. Dessutom hade jag fått byta skola, jag slapp all mobbning, jag fick till och med fått en vän. Hon och jag umgicks nästan varje dag, vissa klasskompisar tyckte att det var märkligt att en flicka och en pojke umgicks så mycket utan att vara tillsammans. Jag tyckte inte att det var det minsta konstigt, hon var så snäll och glad hela tiden. Dessutom kunde jag berätta för henne om min pappa och om mamma, inte varför hon sitter inne men i alla fall att hon gjorde det. Hon satt nämligen inne för att ha sålt droger och för att ha fört in prostituerade i landet.
När vi hade känt varandra i ett år visade jag henne medaljongen som jag hade fått av mamma, hon låg ett tveksamt leende och tog min hand. Hon kramade den hårt och satte sig på sängen.
- Stod ni nära varandra? Du och din mamma? frågade hon
- Jag vet inte. Näh, det var vi väl inte direkt. Hon var sällan hemma och när hon väl var det så var hon påtänd. Jag och pappa stod varandra mycket närmare, vi pratade om allt och gjorde allt tillsammans. Att mamma sitter inne är nästan skönt.
Hej, detta är min livshistoria. Den börjar på min tioårsdag när polisen kom...
Klockan åtta på morgonen kom mamma som vanligt in sjungandes in i mitt rum med en bricka med muffins och oboy på.
- Grattis min älskling! sa hon och kramade om mig.
Jag fick en medaljong att ha om halsen. Det var en sådan där medaljong som man kan sätta in två små bilder i. Mamma hade redan satt in en bild på henne och pappa. Jag blev jätteglad för medaljongen men jag skulle aldrig kunna bära den i skolan. Klasskompisarna behövde inte ytterligare en anledning att reta mig, kunna kalla mig för flicka.
Just det, pappa. Han dog när jag var åtta år när han var ute och dök med sina vänner. Han hade tydligen svimmat under vatten ytan och for upp alldeles för snabbt, han låg i en tryckkammare i ett par timmar innan han dog.
Mamma hade gjort amerikanska pannkakor till lunch som vi åt med antingen choklad eller lönnsirap. Precis när vi avslutat vår lunch knackade det på dörren. Mamma gick och öppnade. Jag såg polisbilen utanför så jag sprang efter henne och tog henne i handen.
- Goddag, är det ni som är Anna Lennmarker? frågade en av dom två polismännen utanför dörren.
- Ja, det är jag, svarade mamma.
Den ena polismannen tittar på mig.
- Kan vi få tala med dig i enrum?
- Självklart.
Hon visade dom båda polismännen in till hennes arbetsrum och sa åt mig att gå upp och leka på mitt rum. Det gjorde jag inte, istället stod jag utanför och försökte höra vad dom sa. Det hördes dock bara massa mummel. Efter ett tag hörde jag hur mamma började gråta, då sprang jag upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Vad var det som hade hänt? Vad var det som var så hemskt att mamma började gråta?
Någon timme senare kom mamma upp på mitt rum, hon satte sig långsamt på sängkanten och klappade mig på kinden. Hon log mot mig med tårfyllda ögon och berättade att polismännen vill att hon åker med dom till polisstationen och att jag skulle få bo hos mormor ett par dagar. Hon lovade mig också att allt skulle bli bra, men det blev aldrig bra. Jag hade bott hos mormor i en vecka utan att höra ett ljud från mamma eller polisen men så en dag ringde telefonen och mormor svarade.
- Ja, jag förstår. Tack för att ni ringde. Hej då, sa mormor och la på.
Hon såg på mig och berättade att jag skulle få bo hos henne mycket längre än det var planerat, väldigt mycket längre.
När jag fyllde tretton hade mitt liv blivit lite bättre, jag kunde tänka på mamma utan att börja gråta. Dessutom hade jag fått byta skola, jag slapp all mobbning, jag fick till och med fått en vän. Hon och jag umgicks nästan varje dag, vissa klasskompisar tyckte att det var märkligt att en flicka och en pojke umgicks så mycket utan att vara tillsammans. Jag tyckte inte att det var det minsta konstigt, hon var så snäll och glad hela tiden. Dessutom kunde jag berätta för henne om min pappa och om mamma, inte varför hon sitter inne men i alla fall att hon gjorde det. Hon satt nämligen inne för att ha sålt droger och för att ha fört in prostituerade i landet.
När vi hade känt varandra i ett år visade jag henne medaljongen som jag hade fått av mamma, hon låg ett tveksamt leende och tog min hand. Hon kramade den hårt och satte sig på sängen.
- Stod ni nära varandra? Du och din mamma? frågade hon
- Jag vet inte. Näh, det var vi väl inte direkt. Hon var sällan hemma och när hon väl var det så var hon påtänd. Jag och pappa stod varandra mycket närmare, vi pratade om allt och gjorde allt tillsammans. Att mamma sitter inne är nästan skönt.
sålde hon droger!!!? >.<
blir det en fortsättning?! :o den kan inte sluta sådär iaf! jättebra gumman<3
ngnstans som du har tagit ideer från?:)
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/totodile/315421328/
Visa toppen
Show footer