Kapitel 2

10 år senare

Kohana satt på en sten i hagen var deras får fanns. Ett lamm hade varit sjukt för några dagar sedan så nu vill hon hålla koll på det så inget hände med det. Kohanas mamma Ume satt i trädgården och rensade i landet så det skulle se fint ut. Kohana älskade sin mamma men ibland kände hon sig sdå utanför och ensam. I skolan retade dom henne genom att säga att hon var inte Umes och Akemi(hennes pappa) riktiga dotter. De kunde ibland säga att de egentligen inte velat ha henne men att de tvingades till det. Kohana visste att hennes mamma och pappa aldrig skulle säga sådant till henne. I alla fall så hon hörde det. Men något fick henne att undra om hon verkligen var deras dotter för hon kände sig så anorlunda, plus att hon ibland kunde få saker att bli friska eller att hon började lysa. Hon suckade tungt och såg ner på sitt halsband hon hade runt halsen. Det var en liten amulett med mönster på som hon inte visste vad de betydde. Hon kände plötsdligt någon buffa till henne så hon väcktes ur sina tankar. Det lilla lammet stod bredvid henne och såg nyfiket på henne. Det var som om lammet visste att hon led. Hon kramade om det innan hon la sig ner i gräset och såg upp på himelen. utan tankar på något somnade hon med lammet bredvid sig och fåglarna som sjöng.

Lammet såg flickan sitta och grubbla. Flickan som hjälpt honom till att bli frisk och kry efter en hämsk sjukdom. Lammet gick fram till flickan och buffade försiktigt på hennes händer. Han såg hur flickan fick liv i kroppen och kände hennes armar om sig i en mjuk kram. han såg hur flickan gick ner från stenen hon suttit på och lägga sig ner i gräset. Det var som om han kunde höra hur hon somnade bredvid honom. Han såg på henne och tyckte hon såg så oskuldfull ut. Han tyckte synd om henne. Han kände att hon inte var som andra och egentligen inte tillhörde människorna men vart skulle hon annars tillhöra. Plötsligt fick något honom att se in i skogen, det var något som störde honom. Han kände att något var på väg. Det var inte här än men det skulle komma och det skulle göra illa. Han kollade på flickan. Vad skulle hända med henne?

Kohana vaknade till och märkte att det lyste på himelen men inte med solen utan det var månen. Hon såg upp och kände någon sorts tillhörighet när hon såg det. Det var som om hon fick kraft av den. Månen var som solen för henne och hon gillade månen bättre. Plötsligt föll en olustlig känsla över henne. Hon visste inte vad eller vasrför men det fick henne bli orolig. Plötsligt hörde hon sin mamma ropa från husdörren. Hon reste sig och borstade av sig innan hon, med en olycksbådande känsla, gick in till sin familj.

Annons

The photo has no tags

September 2017