Han var på väg. Han kände att han var på rätt spår medan han gick där i mån ljuset. Hans mål var att hitta henne innan de andra gjorde det. Det var ett krig bland deras folk efter att deras drottning hade dött. De hade försökt få veta vad hon fört barnet men hon hade inget sagt och dött i tystnad. Barnet var det ända som kunde skingra alla despyter och mörker som höll på att ske. Inte ens drottningens änkling visste var hans barn fanns. De visste inte ens om det var en pojke eller tjej. Han stannade till och kollade upp på hans hem. Det ända som syntes på den svarta natten var månens gula ljus som han snart visste skulle slockna ifall han inte gjorde något.

- Ååå....se vilken sötnos. Varför går du ensam mitt i natten lilla flicka?

Han såg ditt rösten kom ifrån och såg två män och kände från där han stod att de var ganska berusade. Han bestämde sig för att ignorera dom och började gå vidare, men då tog de tag i honom och försökte trycka ner honom på marken.

- Släpp mig annars kommer ni få ångra det.

Männen bara skrattade och försökte dra av hans kläder. Med en rörelse som en människa knappt kunde se fick han tag i en av männens svärd och dräpte en av dom på ett ögonblick. Den andra mannen som såg sin kamrat ramla livlös ner på marken försökte springa vinglande iväg, men det var försent. De hade gjort honom arg och nu fick dom ta konsekvenserna. Efter så såg han ner på de döda männen och släppte svärdet ner på marken. De var bara parasiter som inte behövdes i världen, tänkte han och gick vidare. Hur många dagar det tog brydde han sig inte om att hålla koll på men en natt så kände han något. Han kände det som en stor ljusbubbla och då visste han att det inte var långt kvar. Barnet var i närheten av den här platsen. Han gick med snabbare steg mot det håll han kände det. Tillslut kom han fram till slutet av skogen och började på en äng. Det var en hage fullt med får och tyckte först att det inte var något speciellt, fast det var innan han såg henne. Han såg en flicka resa sig från gräset, hennes hår var som månen själv och på grund av hans bra syn så såg han hennes väldigt blå ögon som himelen. Då var det sant. Ljuset som var deras prinsessa var väldigt ljuvlig och oskuldfull. Hon var en kopia av sin mamma och pappa. Då stämde alltså det andra: att hon var deras räddning.

- Kohana...!!!

Kohana. Flickans namn var Kohana. Han såg på flickan och såg att hon stelnade till och kollade in i skogen innan hon skyndade sig in till människornas hus. Kohana...Ja, det passade henne. Han vände sig om och gick in en bit i skogen där han slog läger. Nu var det bara att planera att få tag i henne innan de andra kom.

Fortsättning följer...

Annons

Bilden saknar taggar

september 2017