Det är över nu
Och jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Så släck mitt ljus
Över nu
Och jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu
av din sköra röst
som alltid sprack
när du behövde tröst

Våra fötter är en meter
över marken
Jag visste att
Du skulle bli stark sen
Växa några meter innan sommaren blir oktober

För sex, musik och våld var det vackraste som hänt mig.

Jag ska sluta citera Kent och skriva något ordentligt nu.

Men det gör verkligen ont. Jag sitter och försöker förstå, det känns på något sätt ofattbart.
Men jag orkar inte, jag orkar inte mer. Eller är meningen att man tvinga sig själv?
Handlar det om att jag inte var lika stark som dig, eller var det bara jag som var svag?
Det som gör mest ont är att det är nog försent och att det är mitt fel.
Jag borde tagit tag i mig själv, tagit tag i mina problem, gjort det jag lovade. Men det gjorde jag inte och jag får stå mitt kast där. Men nu är det försent.
Sedan finns ju också sidan att vi är olika och hon vill något som jag inte kan uppfylla, mer om det tänker jag inte skriva då det vore oschysst att lämna ut henne.
Jag önskar att jag var mer. Jag önskar att jag var bra.

Jag kommer nog alltid att älska henne.

Annons

The photo has no tags

August 2012