July
Wednesday 19 May 2010 photo 1/1
|
Ett Stycke Ofullständig Sanning
av Andreas Holmkvist
Solen sken som alla andra dagar, regnet öste ner som alla andra dagar.
Det var molnigt.
Jag stod stilla, i en virvel av rörelser. Aldrig förr har jag kännt sådant lugn.
Där allting brukade snurra runt runt runt, Var det nu lika klart som stjärnorna om natten.
Jag levde, och andades.
Jag log.
Livet brukade jag se som en melankoli, nu var det mer utav en melodi.
Jag dansade, när dansade jag senast? Jag vet inte.
Mitt ansikte spänns åt av mitt leende, jag kan inte sluta.
Lyckan svämmar över, mina tankar är enkelspåriga.
Jag är kär.
Det var onormalt och inte alls lämpligt, Men det brydde vi oss inte direkt om.
Hon var hon, och jag var jag, och tillsammans är vi ett par.
Jag kan också räkna matte, en plus en blir lycka.
Det var en fin dag, det blir många fler fina dagar.
Det är hon och jag nu.
Livet är inte en tråkig väg.
Det känns så ibland, när man inte kan se.
Men livet är en dans, en sång, en melodi och en saga.
Bara man är lite lite lycklig.
Människor behöver lycka, och de behöver en plats.
Jag hade ingen plats förrut, Men jag fick en.
Hon gav mig den.
Mina steg, mina andetag och varenda liten bit av min själ är som ljuvaste lyrik.
Jag andas och skrattar, jag ler och jag ser, livet är en poesi av det finaste slag.
Det är rätt nu, jag målar min värld i regnbågen, och jag låter solen skina på den.
Jag mår bra nu.
Jag lever nu.
av Andreas Holmkvist
Solen sken som alla andra dagar, regnet öste ner som alla andra dagar.
Det var molnigt.
Jag stod stilla, i en virvel av rörelser. Aldrig förr har jag kännt sådant lugn.
Där allting brukade snurra runt runt runt, Var det nu lika klart som stjärnorna om natten.
Jag levde, och andades.
Jag log.
Livet brukade jag se som en melankoli, nu var det mer utav en melodi.
Jag dansade, när dansade jag senast? Jag vet inte.
Mitt ansikte spänns åt av mitt leende, jag kan inte sluta.
Lyckan svämmar över, mina tankar är enkelspåriga.
Jag är kär.
Det var onormalt och inte alls lämpligt, Men det brydde vi oss inte direkt om.
Hon var hon, och jag var jag, och tillsammans är vi ett par.
Jag kan också räkna matte, en plus en blir lycka.
Det var en fin dag, det blir många fler fina dagar.
Det är hon och jag nu.
Livet är inte en tråkig väg.
Det känns så ibland, när man inte kan se.
Men livet är en dans, en sång, en melodi och en saga.
Bara man är lite lite lycklig.
Människor behöver lycka, och de behöver en plats.
Jag hade ingen plats förrut, Men jag fick en.
Hon gav mig den.
Mina steg, mina andetag och varenda liten bit av min själ är som ljuvaste lyrik.
Jag andas och skrattar, jag ler och jag ser, livet är en poesi av det finaste slag.
Det är rätt nu, jag målar min värld i regnbågen, och jag låter solen skina på den.
Jag mår bra nu.
Jag lever nu.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/traumaeuphoria/457943994/
Visa toppen
Show footer