February
Wednesday 13 May 2009 photo 1/1
|
Ett till förslag
"Jag tror inte att jag skulle klara av det."
Jag tror inte att jag skulle klara av det.
Jag tror inte att jag skulle klara av det.
Där var de där orden igen, de orden som skulle kunna släppa lös helvetet på jorden. Hon hatade hur de lät när de sas med hennes röst, med den där tonen som lätt misstogs för kaxighet. Lathet. Bortskämdhet.
Där var de där orden, för vad som måste ha varit 1000e gången. Och den här gången skulle det inte bli skonsamt.
Hon kröp ihop till en boll inombords och väntade på hans besvikelse, på hans brustna tålamod. Han hade fått stå ut med så mycket från henne. Istället kom, till hennes alltid lika stora förvåning:
"Det kan du ju inte veta innan du provat, eller hur?" Tonen av humor i rösten var alldeles för svår för henne att tolka, men hon tyckte inte om den. Dessutom hade han fel, hon visste precis vad som skulle hända. Alla skulle få upp sina förhoppningar, berätta för henne hur mycket de "trodde på henne" och hur "smart, duktig och kapabel hon var". När det sedan kom till kritan skulle historien smärtsamt upprepa sig och hon skulle ramla som ett barn och skrapa knäet. Sedan var det upp till honom att sätta dit plåster, igen, medan han besviket skulle försöka övertyga henne om att det inte spelade så stor roll, att ingen var besviken. Även fast hans önskan att slippa lyste igenom mycket starkare än han någonsin skulle bli medveten om.
"Men jag vill inte ens försöka få reda på svaret." Hon kämpade med gråten, för att tårarna skulle bli så mycket tyngre än vanligt. För att han måste bära dem. Hennes tankar kastade smågrus med ordet "misslyckande" inristat på dem mot henne, och fan, det fick inte hålla på såhär längre. "Jag vill inte vara en börda." Orden ville aldrig förklara bättre än så.
"Men snälla lilla du, jag är din pappa, det är klart jag vill att du ska må bra. Jag gör det här med glädje."
Om det kunde bli värre, så blev det det nu. Tilliten var för jobbig, hur hon än gjorde skulle det smärta honom. Och henne. Det var bara att försöka, igen. Och köpa nya plåster. Vad som än underlättade det för honom.
"Okej..." Fan, om jag bara aldrig blivit född.
Random skriviness.
Jag måste sova.
Vinka godnatt till den söta bilden!
Jag tror inte att jag skulle klara av det.
Jag tror inte att jag skulle klara av det.
Där var de där orden igen, de orden som skulle kunna släppa lös helvetet på jorden. Hon hatade hur de lät när de sas med hennes röst, med den där tonen som lätt misstogs för kaxighet. Lathet. Bortskämdhet.
Där var de där orden, för vad som måste ha varit 1000e gången. Och den här gången skulle det inte bli skonsamt.
Hon kröp ihop till en boll inombords och väntade på hans besvikelse, på hans brustna tålamod. Han hade fått stå ut med så mycket från henne. Istället kom, till hennes alltid lika stora förvåning:
"Det kan du ju inte veta innan du provat, eller hur?" Tonen av humor i rösten var alldeles för svår för henne att tolka, men hon tyckte inte om den. Dessutom hade han fel, hon visste precis vad som skulle hända. Alla skulle få upp sina förhoppningar, berätta för henne hur mycket de "trodde på henne" och hur "smart, duktig och kapabel hon var". När det sedan kom till kritan skulle historien smärtsamt upprepa sig och hon skulle ramla som ett barn och skrapa knäet. Sedan var det upp till honom att sätta dit plåster, igen, medan han besviket skulle försöka övertyga henne om att det inte spelade så stor roll, att ingen var besviken. Även fast hans önskan att slippa lyste igenom mycket starkare än han någonsin skulle bli medveten om.
"Men jag vill inte ens försöka få reda på svaret." Hon kämpade med gråten, för att tårarna skulle bli så mycket tyngre än vanligt. För att han måste bära dem. Hennes tankar kastade smågrus med ordet "misslyckande" inristat på dem mot henne, och fan, det fick inte hålla på såhär längre. "Jag vill inte vara en börda." Orden ville aldrig förklara bättre än så.
"Men snälla lilla du, jag är din pappa, det är klart jag vill att du ska må bra. Jag gör det här med glädje."
Om det kunde bli värre, så blev det det nu. Tilliten var för jobbig, hur hon än gjorde skulle det smärta honom. Och henne. Det var bara att försöka, igen. Och köpa nya plåster. Vad som än underlättade det för honom.
"Okej..." Fan, om jag bara aldrig blivit född.
Comment the photo
Läskig text! Du ska inte känna så D: Du är ingen börda för någon! <33
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/trick5124/366756831/
Visa toppen
Show footer