Varje dygn, varje timme är en plåga ut till den yttersta gränsen. Varje dygn består av 24 timmar, varje timme av 60 minuter och varje minut av 60 sekunder. En dag består utav 86400 sekunder, 86400 långa smärtsamma sekunder. Varenda sekund känns som en evighet, en evighet av väntan, längtan, plågan och sorg. Sorg som kommer, sorg som går. Men tillslut, tillslut så måste väl även lyckan komma… men även lyckan går. Den går och går och går. Den går så långt bort att den knappt kommer ihåg vägen tillbacka. Tillslut så hittar den tillbacka i alla fall. Men inte heller denna gång är den här för att stanna. Den ger sig av bara några ögonblick efter man har fattat att den faktiskt var där. Den omtalade, stora och goda lyckan hade ju kommit till byn. Men ingen han reagera innan den var bort igen. Det är så lyckan är uppbyggd… den är bara där i korta stunder för att man ska få smaka på den, bli beroende av den och få en känsla av att allt är underbart. Men just när man börjat vänja sig vid dess närvaro så forsvinner den igen. Folk kommer leta efter den, söka överallt… men den är borta. Och ingen kan hitta den om den inte själv vill bli hittad. Lagom till när man har börjat glömma bort lyckan… när man knappt kommer ihåg att den existerar så kommer den tillbaka igen, men återigen bara för att ge oss en provsmakning på dess godhet. En godhet som ingenting kan jämföras med. Denna godhet utgör en plåga… en plåga värre än att dö. En plåga som du alltid kommer ha kvar. En plåga som kommer följa dig ned i dödsbädden och kanske till och med följa med dig på en vidare resa i ett möjligt nästa liv. Denna plåga går inte att bli av med. Det må vara sant att plågan är där för att stanna. Men det finns sätt att minska den, att stänga den inne som i en liten ask. Därifrån kan inte göra så mycket skada. Det finns ett ord, ett enda ord som både denna lycka och denna plåga bygger på. Ordet är ”KÄRLEK”. Kärleken kan vara till en flick/pojk vän eller varför inte din vän. Kärlek kan vara ämnad i stort sätt vad som helst. Kärlek kan även betyda så många olika saker. Det kan vara kärlek till dit mjukisdjur, till din sport, mamma, flickvän eller mobil. Den kan vara riktad till egentligen vad som helst. Det är endast du själv som sätter gränserna. Vad som menas med kärlek i just ett specifikt fall är också helt upptill den specifika personen. Men oavsett vad som menas så gör det någon sårad. Antingen efter att man har mist sin käraste, man kanske är svartsjuk eller helt enkelt bara tillfälligt sårad av ett ord eller liknande. Självklart kan det ju även vara tvärt om… man kan vara älskad, någon kan säga något fint eller man kanske precis har förlovat sig. Men oavsett vad det är som utgör lyckan sö övergår den inom kort till sorg, ilska och hat. Är det så att vi helt enkelt inte får vara lyckliga? Eller är sorg, ilska och hat starkare känslor än lycka (kärlek osv)? Det värkar inte rimligt med tanke på att du hellre lägger ner styrka och energi på en lycklig tanke än en sorgsen. Men om vi säger att lyckan är den starkare känslan så borde vi liksom ha kvar den någonstans i bakhuvudet när sorgen kommer. I så fall… då är frågan… Är livet ett lyckligt eller ett sorgligt kapitel? En fråga som endast den specifika personen kan svara på.

testa med dalai lama, buddhismen låter bra!