December
Monday 17 November 2008 photo 1/2
|
Igår var en fruktansvärd jobbit natt...
Jag vaknade till strax innan kl 1 på natten av att det rasslade till i Henkes tagentbord och sedan hur det dunstar till i golvet. Jag och min bror har rummen vägg i vägg. Jag trodde först att han bara fick ett utbrott för att det inte gick så bra i spelet han alltid spelar, men när jag hörde det hårda dunset gick jag ändå upp för att se vad som hade hänt.
När jag öppnar Henkes dörr ligger han på golvet under sitt databord och får ett epelepsianfall. Hela hans kropp skakar och händerna går fram och tillbaka över kroppen. Jag får panik och skriker på mamma så högt jag kan, hon har gått och lagt sig för länge sedan. Av ren instinkt springer jag fram till honom och ser efter om han har någon puls genom att ta två fingrar på hans hals. Jag skriker åt honom. Det kommer fradga ur hans mun och jag ser hur han blir blekare och blekare i ansiktet - hans blick var helt tom. Han slutar att skaka och ligger helt stilla på golvet- det kändes som tiden stod stilla. "Han kan inte andas, han håller på att dö!" tänker jag och för bak hans huvud så att han får fria luftvägar. Jag försöker öppna hans mun, men förgäves, han biter ihop käken så jag lyckades inte öppna, jag råkade skada hans läpp så att det började blöda lite grann. Sedan kommer mamma upp och ser vad som har hänt, hon försöker få liv i honom, men han är medvetslös. Han ligger bara där på rygg med ögonen stängda. Hon ser också att han har svårt att andas så hon lägger honom i framstupasidoläge - då tar han ett djupt andetag, färgen kommer tillbaka i ansiket och han slår upp ögonen. Samtidigt som mamma och pappa försöker att få kontakt med honom ringer jag till S.O.S alarm. Det är väldigt svårt att tänka klart när man är i choktillstånd.
Allt var så overkligt, det kändes som att jag var med i en skräckfilm.
Henke börjar vakna till, kan säga vad han heter och börjar vingla sig upp på alla fyra. Ambulansmännen kommer inspringande i huset och börjar prata med honom, som nu ligger i sin säng helt omtumlad. De tog med honom till Mora med pappa i bil tätt bakom, Henke är fortfarande kvar där och får inte åka hem förns imorgon. Pappa kom hem kl 5 i morse. Det blev inte mycket sömn för någon den här natten.
Jag och mamma var till honom idag, han mår mycket bättre men är fortfarande lite trött.
Jag vaknade till strax innan kl 1 på natten av att det rasslade till i Henkes tagentbord och sedan hur det dunstar till i golvet. Jag och min bror har rummen vägg i vägg. Jag trodde först att han bara fick ett utbrott för att det inte gick så bra i spelet han alltid spelar, men när jag hörde det hårda dunset gick jag ändå upp för att se vad som hade hänt.
När jag öppnar Henkes dörr ligger han på golvet under sitt databord och får ett epelepsianfall. Hela hans kropp skakar och händerna går fram och tillbaka över kroppen. Jag får panik och skriker på mamma så högt jag kan, hon har gått och lagt sig för länge sedan. Av ren instinkt springer jag fram till honom och ser efter om han har någon puls genom att ta två fingrar på hans hals. Jag skriker åt honom. Det kommer fradga ur hans mun och jag ser hur han blir blekare och blekare i ansiktet - hans blick var helt tom. Han slutar att skaka och ligger helt stilla på golvet- det kändes som tiden stod stilla. "Han kan inte andas, han håller på att dö!" tänker jag och för bak hans huvud så att han får fria luftvägar. Jag försöker öppna hans mun, men förgäves, han biter ihop käken så jag lyckades inte öppna, jag råkade skada hans läpp så att det började blöda lite grann. Sedan kommer mamma upp och ser vad som har hänt, hon försöker få liv i honom, men han är medvetslös. Han ligger bara där på rygg med ögonen stängda. Hon ser också att han har svårt att andas så hon lägger honom i framstupasidoläge - då tar han ett djupt andetag, färgen kommer tillbaka i ansiket och han slår upp ögonen. Samtidigt som mamma och pappa försöker att få kontakt med honom ringer jag till S.O.S alarm. Det är väldigt svårt att tänka klart när man är i choktillstånd.
Allt var så overkligt, det kändes som att jag var med i en skräckfilm.
Henke börjar vakna till, kan säga vad han heter och börjar vingla sig upp på alla fyra. Ambulansmännen kommer inspringande i huset och börjar prata med honom, som nu ligger i sin säng helt omtumlad. De tog med honom till Mora med pappa i bil tätt bakom, Henke är fortfarande kvar där och får inte åka hem förns imorgon. Pappa kom hem kl 5 i morse. Det blev inte mycket sömn för någon den här natten.
Jag och mamma var till honom idag, han mår mycket bättre men är fortfarande lite trött.
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/trolllis/296561284/
Visa toppen
Show footer