June
Monday 27 October 2008 photo 1/1
|
(Som vanligt var jag dålig på att ta kort. Totalt blev det två stycken, så jag lägger faktiskt upp hälften av alla jag tog! Duktiga jag. Vill ni se fula knarkbilder och fina roadtripkort, gå in på xdeclinex och tidsbrist und klickchen på 23:e och 25:e oktober. Ja men gör det!)
Man blir som man umgås, heter det ju. Skåda vad som hände med Sara bara timmarna efter att min buss hade ankommit Lund... här har vi ett levande, skrålande, godisätande (lägg märke till tuttifruttitabletten i hennes fagra tandrad) bevis på inledande tes. Stackare.
Skåne är alltid lika vackert. Bäst är det på sommaren, när de närmast euforiskt gula rapsfälten står i full blom och riktigt strålar mot en där man rullar förbi (även om Sara påstår att de luktar bajs). Men som den sanna höstfetischist jag är måste jag självfallet plädera för det vackra i sommarens död: när träden brinner, när luften blir så där klar och kylig, när världen blir alldeles tydlig och ren. När man kan leka i stora lövhögar, gömd i stor jacka dricka te på trappen, när man känner sig som en del av en oljechimär där konstnären har tröttnat på att blanda ut färgerna och bara använder dem som de är, starka, lysande. När löven i sinom tid faller och färgerna med dem, och lämnar efter sig en mjuk pläd av stilla gråtoner och stjärnklara nätter. När allt är så vackert, då vill man bara skratta. Jag gillar det här med hösten.
Det var ett gäng jättefina dagar nere i södern. Tillsammans med tatueringspsykoserna Sara och Sanna och till och från två andra sköna pågar bevittnade jag den i särklass bästa DLK-spelning jag sett (DE SPELADE... nej, okej, jag har tröttnat på att säga det. Nästan. Hur är det för dig, Sara?), hade myskväll med film och hälsovådliga mänder kalorier, och gjorde skåne på hjul.
Vilken roadtrip, på min ära! Vi åkte bland annat till en plats kallad Ale Stenar, belägen allra längst ut på Skånes södra kust. Fattar ni? Precis vid havet! Åh. Mäktigt, mäktigt. Själva Ale stenar är en skeppsformad samling stenblock som människor fört upp på, hm, var det järnåldern? Nåväl. Väldigt längesedan, i alla fall. Man vet inte om det är ett gravmonument eller något annat, men hur som helst: jag älskar tanken på att för någon som levde precis där för över tusen år sedan, så hade de där stenarna en stor betydelse. Man måste ha slitit som djur för att resa dem. Tänk vad som kan ha utspelat sig där...
Vidare fick jag mellan skolgång och repning och kladdkakeinmundigande en guidad tur i Lunds fina domkyrka. Ytterligare en fascinerande sak: min tatuerade guide berättade att kyrkan en gång hade använts som latinskola, och att det i de snidande träläktarna framme vid altaret hade suttit mer eller mindre hängivna studenter. När man flera hundra år senare renoverade kyrkan hade man mellan stolarna hittat små lappar, som glidit mellan fingrar och skickats mellan händer som nu sedan mycket länge legat under jord. Återigen: åh. Över lavarna på gravarna är allting i repris.
Sen var historien om jätten Finn väldigt fascinerande också, men nu orkar ni väl för era liv inte läsa mer. Sensmoralen av det hela: vackra människor gör den här konstiga världen värd att uthärdas. Tack för några alldeles övermysiga dagar, hörni skåningar. Ses snart igen!
(För övrigt så har jag ett skägg. Det är hårigt och brunt.)
Man blir som man umgås, heter det ju. Skåda vad som hände med Sara bara timmarna efter att min buss hade ankommit Lund... här har vi ett levande, skrålande, godisätande (lägg märke till tuttifruttitabletten i hennes fagra tandrad) bevis på inledande tes. Stackare.
Skåne är alltid lika vackert. Bäst är det på sommaren, när de närmast euforiskt gula rapsfälten står i full blom och riktigt strålar mot en där man rullar förbi (även om Sara påstår att de luktar bajs). Men som den sanna höstfetischist jag är måste jag självfallet plädera för det vackra i sommarens död: när träden brinner, när luften blir så där klar och kylig, när världen blir alldeles tydlig och ren. När man kan leka i stora lövhögar, gömd i stor jacka dricka te på trappen, när man känner sig som en del av en oljechimär där konstnären har tröttnat på att blanda ut färgerna och bara använder dem som de är, starka, lysande. När löven i sinom tid faller och färgerna med dem, och lämnar efter sig en mjuk pläd av stilla gråtoner och stjärnklara nätter. När allt är så vackert, då vill man bara skratta. Jag gillar det här med hösten.
Det var ett gäng jättefina dagar nere i södern. Tillsammans med tatueringspsykoserna Sara och Sanna och till och från två andra sköna pågar bevittnade jag den i särklass bästa DLK-spelning jag sett (DE SPELADE... nej, okej, jag har tröttnat på att säga det. Nästan. Hur är det för dig, Sara?), hade myskväll med film och hälsovådliga mänder kalorier, och gjorde skåne på hjul.
Vilken roadtrip, på min ära! Vi åkte bland annat till en plats kallad Ale Stenar, belägen allra längst ut på Skånes södra kust. Fattar ni? Precis vid havet! Åh. Mäktigt, mäktigt. Själva Ale stenar är en skeppsformad samling stenblock som människor fört upp på, hm, var det järnåldern? Nåväl. Väldigt längesedan, i alla fall. Man vet inte om det är ett gravmonument eller något annat, men hur som helst: jag älskar tanken på att för någon som levde precis där för över tusen år sedan, så hade de där stenarna en stor betydelse. Man måste ha slitit som djur för att resa dem. Tänk vad som kan ha utspelat sig där...
Vidare fick jag mellan skolgång och repning och kladdkakeinmundigande en guidad tur i Lunds fina domkyrka. Ytterligare en fascinerande sak: min tatuerade guide berättade att kyrkan en gång hade använts som latinskola, och att det i de snidande träläktarna framme vid altaret hade suttit mer eller mindre hängivna studenter. När man flera hundra år senare renoverade kyrkan hade man mellan stolarna hittat små lappar, som glidit mellan fingrar och skickats mellan händer som nu sedan mycket länge legat under jord. Återigen: åh. Över lavarna på gravarna är allting i repris.
Sen var historien om jätten Finn väldigt fascinerande också, men nu orkar ni väl för era liv inte läsa mer. Sensmoralen av det hela: vackra människor gör den här konstiga världen värd att uthärdas. Tack för några alldeles övermysiga dagar, hörni skåningar. Ses snart igen!
(För övrigt så har jag ett skägg. Det är hårigt och brunt.)
Comment the photo
DE SPELADE ALLMOSOR! :D
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tuggummisekt/286264013/
Visa toppen
Show footer