August
Friday 21 January 2011 photo 1/2
|
Jag typ sitter här och drogar låten "Poker face" av Lady Gaga... Ja, den e gammal... But anyway, grejen e att jag har börjat skriva en berättelse till som heter "Poker face" bara för det! Och här är prologen till den! (I prologen så finns det inget "jag" men när kapitlarna kommer, då kommer det vara ett "jag".) Enjoy 8D
_____________________________________________________
Poker face: Prolog
"Hörru du, det här kallas kidnappning!" vrålade Artemis. Hon satt i baksätet i Blakes svarta BMW och försökte slå honom så hårt hon kunde på hans axel, men Blake verkade inte ens märka det. Han fokuserade sin blick framåt och fortsatte att köra. "Du må vara en vampyr, men betyder det att du kan köra iväg mig? Bara så där, utan att säga någonting?"
Blake fnös spydigt.
"Vad är det du försöker gömma för mig?" kraxade Artemis.
Blake fnös ännu en gång. "Är det jag som försöker gömma någonting här?"
"Ja!"
"Du är helt otrolig", muttrade Blake och skakade på huvudet.
"Jag? Är jag otrolig? Hallå, det är ju du som kidnappar mig!"
"Jag kidnappar dig inte. Okej? Jag vill bara prata."
Artemis slutade slå Blake och lutade sig bakåt mot sätet. Hon gav ifrån sig ett stön och tittade ut genom fönstret. Det var kväll i New York, men nej, det var inte mörkt för det. Tusentals lampor lös över hela staden, vilket gjorde att det var långt ifrån vad man kunde kalla för mörkt. "Vad är det du vill prata om?" suckade hon.
Han svalde hårt och gned sig mellan ögonbrynen, som om han hade ont där. "Kommer du ihåg vad som hände för tre månader sen?"
Givetvis gjorde Artemis det. Hon började rodna när minnen började komma tillbaks. Det var ungefär tre månader sedan hon mötte Blake. Allting började den kvällen när hennes bästa vän, Joanne, hade sin förlovningsfest. Det var där hon lärde känna den bländande Blake.
Blake, Blake, Blake. Det var någonting speciellt med honom. Han hade det där lilla extra som andra män inte hade, så därför föll hon pladask för honom. Det var svårt att motstå den långa, snygga mannen med mörkt hår, mörka ögon, rak näsa och skära läppar.
I början så var det bara lite småflört emellan dem, men kvällen var bara ung. Och efter flera timmars flörtande bestämde sig Blake för att det inte räckte, så han tog Artemis med sig till sitt hus, raka vägen till sängen.
Artemis fortsatte att titta ut genom fönstret medan scenen i sängen spelades upp i hennes hjärna. Det var verkligen härligt, erkände hon för sig själv. Ingen annan hade fått Artemis värld att explodera i en sådan njutning. Intensiva vågor spred i hennes kropp, och hon förlorade all vett. Det var som om hon befann sig i en dröm tillsammans med den okända Blake. Även om hon inte visste så mycket om Luke hade hon ändå känt sig som lyckligast den stunden…
… Tills han berättade vad han var. En vampyr. En vampyr till man var inte vad Artemis ville ha, så hennes lyckliga drömbubbla sprack, och hon försvann ut ur Blakes hus.
Han stannade bilen och började prata, men han såg inte på Artemis. "Varför har du inte berättat för mig om det där?", frågade han lågt.
Artemis såg undrande på honom. "Vad då det där?"
"Barnet…", viskade han.
"Vadå barnet?"
Inte förrän nu tittade Blake på henne och pratade med högre röst. "Du vet vad jag menar!"
"Hur i helvete kan jag veta vad du babblar om? Vilket barn?"
"Nämen snälla nån’, kan du sluta låtsas?"
"Vad är det med dig? Jag låtsas inte alls! Kan du förklara vad du menar med det där barnet?"
Han pekade på hennes mage. "Varför har du inte berättat för mig att du är gravid?"
Artemis var knäpptyst, sedan brast hon ut i skratt. "Tror du jag är gravid?"
"Nej. Jag tror inte. Jag vet."
"Lysande! Du är både kidnappare och galen. Du kommer få en del att berätta för polisen." Artemis öppnade dörren och gick ur bilen. Hon sprang det snabbaste hon kunde, men Blake var hundra gånger snabbare henne och var redan framför henne för att blockera vägen. "Akta på dig!" morrade hon.
Han tog tag i hennes handleder. "Du får inte ha kvar det där barnet. Det kommer bara att ge dig problem."
"Ingen säger åt mig vad jag ska göra, förstått?"
"Artemis, jag tänker bara på framtiden. Och om du låter barnet leva kommer inte dess framtid inte se särskild lyckad ut."
Artemis blev rasande. Hur kunde han tala på det där sättet mot henne? Och varför började han snacka om att hon hade ett barn inuti henne, det var ju inte ens sant. Hon drog sig loss ur Blakes grepp. "Och din framtid kommer inte heller se så lyckad ut när jag har berättat för polisen att du har kidnappat mig." Hon började gå ifrån honom med raska steg, utan att vara riktigt säker på var hon var på väg. Hon ville bara hålla sig borta från Blake.
"Artemis?" Hans röst var lugn. "Tänk på barnet."
Hon tittade över axeln. "Struntprat…"
"Snälla?"
"Adjö, Blake."
Hon fortsatte att gå och kände hur illamåendet började komma. Kanske hade Blake rätt trots allt…
___________________________________________________________________
Bra? :D
Jag typ sitter här och drogar låten "Poker face" av Lady Gaga... Ja, den e gammal... But anyway, grejen e att jag har börjat skriva en berättelse till som heter "Poker face" bara för det! Och här är prologen till den! (I prologen så finns det inget "jag" men när kapitlarna kommer, då kommer det vara ett "jag".) Enjoy 8D
_____________________________________________________
Poker face: Prolog
"Hörru du, det här kallas kidnappning!" vrålade Artemis. Hon satt i baksätet i Blakes svarta BMW och försökte slå honom så hårt hon kunde på hans axel, men Blake verkade inte ens märka det. Han fokuserade sin blick framåt och fortsatte att köra. "Du må vara en vampyr, men betyder det att du kan köra iväg mig? Bara så där, utan att säga någonting?"
Blake fnös spydigt.
"Vad är det du försöker gömma för mig?" kraxade Artemis.
Blake fnös ännu en gång. "Är det jag som försöker gömma någonting här?"
"Ja!"
"Du är helt otrolig", muttrade Blake och skakade på huvudet.
"Jag? Är jag otrolig? Hallå, det är ju du som kidnappar mig!"
"Jag kidnappar dig inte. Okej? Jag vill bara prata."
Artemis slutade slå Blake och lutade sig bakåt mot sätet. Hon gav ifrån sig ett stön och tittade ut genom fönstret. Det var kväll i New York, men nej, det var inte mörkt för det. Tusentals lampor lös över hela staden, vilket gjorde att det var långt ifrån vad man kunde kalla för mörkt. "Vad är det du vill prata om?" suckade hon.
Han svalde hårt och gned sig mellan ögonbrynen, som om han hade ont där. "Kommer du ihåg vad som hände för tre månader sen?"
Givetvis gjorde Artemis det. Hon började rodna när minnen började komma tillbaks. Det var ungefär tre månader sedan hon mötte Blake. Allting började den kvällen när hennes bästa vän, Joanne, hade sin förlovningsfest. Det var där hon lärde känna den bländande Blake.
Blake, Blake, Blake. Det var någonting speciellt med honom. Han hade det där lilla extra som andra män inte hade, så därför föll hon pladask för honom. Det var svårt att motstå den långa, snygga mannen med mörkt hår, mörka ögon, rak näsa och skära läppar.
I början så var det bara lite småflört emellan dem, men kvällen var bara ung. Och efter flera timmars flörtande bestämde sig Blake för att det inte räckte, så han tog Artemis med sig till sitt hus, raka vägen till sängen.
Artemis fortsatte att titta ut genom fönstret medan scenen i sängen spelades upp i hennes hjärna. Det var verkligen härligt, erkände hon för sig själv. Ingen annan hade fått Artemis värld att explodera i en sådan njutning. Intensiva vågor spred i hennes kropp, och hon förlorade all vett. Det var som om hon befann sig i en dröm tillsammans med den okända Blake. Även om hon inte visste så mycket om Luke hade hon ändå känt sig som lyckligast den stunden…
… Tills han berättade vad han var. En vampyr. En vampyr till man var inte vad Artemis ville ha, så hennes lyckliga drömbubbla sprack, och hon försvann ut ur Blakes hus.
Han stannade bilen och började prata, men han såg inte på Artemis. "Varför har du inte berättat för mig om det där?", frågade han lågt.
Artemis såg undrande på honom. "Vad då det där?"
"Barnet…", viskade han.
"Vadå barnet?"
Inte förrän nu tittade Blake på henne och pratade med högre röst. "Du vet vad jag menar!"
"Hur i helvete kan jag veta vad du babblar om? Vilket barn?"
"Nämen snälla nån’, kan du sluta låtsas?"
"Vad är det med dig? Jag låtsas inte alls! Kan du förklara vad du menar med det där barnet?"
Han pekade på hennes mage. "Varför har du inte berättat för mig att du är gravid?"
Artemis var knäpptyst, sedan brast hon ut i skratt. "Tror du jag är gravid?"
"Nej. Jag tror inte. Jag vet."
"Lysande! Du är både kidnappare och galen. Du kommer få en del att berätta för polisen." Artemis öppnade dörren och gick ur bilen. Hon sprang det snabbaste hon kunde, men Blake var hundra gånger snabbare henne och var redan framför henne för att blockera vägen. "Akta på dig!" morrade hon.
Han tog tag i hennes handleder. "Du får inte ha kvar det där barnet. Det kommer bara att ge dig problem."
"Ingen säger åt mig vad jag ska göra, förstått?"
"Artemis, jag tänker bara på framtiden. Och om du låter barnet leva kommer inte dess framtid inte se särskild lyckad ut."
Artemis blev rasande. Hur kunde han tala på det där sättet mot henne? Och varför började han snacka om att hon hade ett barn inuti henne, det var ju inte ens sant. Hon drog sig loss ur Blakes grepp. "Och din framtid kommer inte heller se så lyckad ut när jag har berättat för polisen att du har kidnappat mig." Hon började gå ifrån honom med raska steg, utan att vara riktigt säker på var hon var på väg. Hon ville bara hålla sig borta från Blake.
"Artemis?" Hans röst var lugn. "Tänk på barnet."
Hon tittade över axeln. "Struntprat…"
"Snälla?"
"Adjö, Blake."
Hon fortsatte att gå och kände hur illamåendet började komma. Kanske hade Blake rätt trots allt…
___________________________________________________________________
Bra? :D
Annons
Comment the photo
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer