december
söndag 3 januari 2010 bild 10/10
|
Framtiderna
Okej, jag börja skriva den här för ett tag sen när jag hade jättetråkigt för ett par veckor sen (:
P.S Det är fantasy xD
Skriv gärna vad ni tycker^^<3
Och fortsättning kommer!
För att ni ska förstå lite skriver jag lite om själva handlingen;
Framtiderna är ett antal personer som kan se framtiden. Ledaren för framtiderna är Issa.
Amanda är en helt vanlig tjej som genom sina drömmar kan se framtiden, hon börjar se att hon förvandlas till en annan sort, en framtidare.
Sakta men säkert förvandlas hon till en framtidare och kan säkrare se framtiden. Issa och dom andra försöker leta efter Amanda, men misslyckas. Amanda börjar förstå vad som händer med henne men vägrar att låta följas i strömmen! Därför kämpar hon imot sina drömmar och leder Issa och dom andra framtiderna till fel väg och inte till henne.
Framtiderna del 1;
Det var tydligt att rummet inte hade stått tomt på ett tag, det fanns ett människospår som bara var några timmar gammalt.
Alla framtidare blev oehört frusterade och irreterade. Alla utom deras ledare Issa, en otroligt vacker och lugn och ung kvinna.
En ganska ny framtidare, Jo, blev ledsen och besviken på sig själv att låta Issa ge henne ansvaret att förutse Amandas framtid.
Hon satte sig i fosterställning och lutade sig mot Amandas dörr. Jo är den yngsta framtidare och den ömtåligast. Jos bakrund
när hon utvecklades var minst sagt hemsk. Issa klappade lugnande Jo på axeln.
- Jag vet att hon är svår, men snart tar hennes drömmar ge oss en chans, säger Issa.
- Hur kunde ens du låta MIG se hennes framtid? säger Jo anklagande. Issa blir förvånad. Ingen brukar säga imot henne, men Jo
är annurlunda. Issa tar en blond slinga ur Jos hår och smeker hennes hand.
- Nu går vi, säger hon efter en stund.
Förvirrad, nervös, konstig var känslor jag kände. Jag vet inte varför, det var som någon hade tatt min själ.
Jag var inte mig själv längre. Det känns som om jag blir skuggad, jagad. Jag var aldrig ensam. Jag borrade ner ansiktet i kudden.
Den var blöt av tårar. För att lugna mig själv gick jag upp och gick ner till köket, jag var noga att inte snubbla.
Jag öppnade kylskåpet och tog fram coca-colan. Jag gör allt för att hålla mig vaken på nätterna, borta från drömmarna.
När jag drack coca-colan kom jag på mig att det alltid slutade med att mitt i småtimmarna att jag blev så himla utmattad att jag somnade till slut. Sanningen i mina tankar fick mig att brista i ett panikslaget gråtattack. Jag stod fastlimmad på golvet.
Jag kunde lika väl lägga mig i sängen, sluta ögonen och låta helvetet brinna i mina tankar, för drömmerna är aldrig något jag
kan göra åt. Så jag slänger resten av coca-colan i slasken och går upp till mitt rum och lägger mig i min säng.
Ett, två, tre.
Drömmen;
En vacker, blond kvinna stod framför mig. Jag låg ner, men kunde inte röra mig. Kunde inte prata, även om jag ville.
Det var som om jag var stum, orden kom inte fram! Hon la ett finger på min mun. Jag svettades, jag var rädd.
Kvinnan såg hur jag kände och såg på mig med sorgsna ögon. Det lugnade mig och så sa hon:
- Allt kommer bli okej.
Plötsligt blev allt svart. Jag hörde att kvinnan pratade med en annan kvinna.
- Det är nu hon förvandlas, säger den välbekanta kvinnan. Det här blir inte lätt, säger hon.
- Ja. Instämmer den andra.
- Hämta dom andra.
Vilka andra?! Vad ska dom göra? En hemsk tanke slog mig. Jag ville inte dö! Jag svettades och skakade och skrek. Jag vet inte om jag skrek egentligen, det kändes så. Jag ville säga hejdå till mamma! Jag tänkte på mamma, och det stack i bröstet. Jag kan inte lämna mamma! Hon var den enda jag hade som verkligen betydde någonting! Hon skulle inte klara av ett barns död till! "Snälla" ville jag skrika, men det spelade ingen roll längre. Jag var stum.
Efter ett par smärtsamma timmar lugnade jag ner mig och jag kunde se mig omkring. Det var dimmigt och det skrek i mina ögon när jag öppnade dom mot det starka takljuset, så jag valde att blunda i stället.
Så jag var inte död? Lättnaden och verkligheten sjunk in i mig. Nu kunde jag äntligen slappna av. Efter en stund hörde jag ett par andra röster;
- Om ett par timmar blir hon okej, sa en mansröst. Hmm...? Ett par timmar? Jag suckade inombords.
- Ja, hon klara det ändå ganska bra, inga utbrott och hon vaknade inte heller, sa en glad röst. Utbrott? Varför skulle jag få det?
- Nu är hon snart en av oss, sa rösten som tillhörde kvinnan som hade lugnat mig. Äntligen är hon en framtidare!
Jag vaknade med ett skrik.
Det kanske blev ett par felstavning men pallade inte kolla xD<3
Hoppas att ni annars tyckte att den var bra (:
Okej, jag börja skriva den här för ett tag sen när jag hade jättetråkigt för ett par veckor sen (:
P.S Det är fantasy xD
Skriv gärna vad ni tycker^^<3
Och fortsättning kommer!
För att ni ska förstå lite skriver jag lite om själva handlingen;
Framtiderna är ett antal personer som kan se framtiden. Ledaren för framtiderna är Issa.
Amanda är en helt vanlig tjej som genom sina drömmar kan se framtiden, hon börjar se att hon förvandlas till en annan sort, en framtidare.
Sakta men säkert förvandlas hon till en framtidare och kan säkrare se framtiden. Issa och dom andra försöker leta efter Amanda, men misslyckas. Amanda börjar förstå vad som händer med henne men vägrar att låta följas i strömmen! Därför kämpar hon imot sina drömmar och leder Issa och dom andra framtiderna till fel väg och inte till henne.
Framtiderna del 1;
Det var tydligt att rummet inte hade stått tomt på ett tag, det fanns ett människospår som bara var några timmar gammalt.
Alla framtidare blev oehört frusterade och irreterade. Alla utom deras ledare Issa, en otroligt vacker och lugn och ung kvinna.
En ganska ny framtidare, Jo, blev ledsen och besviken på sig själv att låta Issa ge henne ansvaret att förutse Amandas framtid.
Hon satte sig i fosterställning och lutade sig mot Amandas dörr. Jo är den yngsta framtidare och den ömtåligast. Jos bakrund
när hon utvecklades var minst sagt hemsk. Issa klappade lugnande Jo på axeln.
- Hur kunde ens du låta MIG se hennes framtid? säger Jo anklagande. Issa blir förvånad. Ingen brukar säga imot henne, men Jo
är annurlunda. Issa tar en blond slinga ur Jos hår och smeker hennes hand.
- Nu går vi, säger hon efter en stund.
Förvirrad, nervös, konstig var känslor jag kände. Jag vet inte varför, det var som någon hade tatt min själ.
Jag var inte mig själv längre. Det känns som om jag blir skuggad, jagad. Jag var aldrig ensam. Jag borrade ner ansiktet i kudden.
Den var blöt av tårar. För att lugna mig själv gick jag upp och gick ner till köket, jag var noga att inte snubbla.
Jag öppnade kylskåpet och tog fram coca-colan. Jag gör allt för att hålla mig vaken på nätterna, borta från drömmarna.
När jag drack coca-colan kom jag på mig att det alltid slutade med att mitt i småtimmarna att jag blev så himla utmattad att jag somnade till slut. Sanningen i mina tankar fick mig att brista i ett panikslaget gråtattack. Jag stod fastlimmad på golvet.
Jag kunde lika väl lägga mig i sängen, sluta ögonen och låta helvetet brinna i mina tankar, för drömmerna är aldrig något jag
kan göra åt. Så jag slänger resten av coca-colan i slasken och går upp till mitt rum och lägger mig i min säng.
Ett, två, tre.
Drömmen;
Det var som om jag var stum, orden kom inte fram! Hon la ett finger på min mun. Jag svettades, jag var rädd.
Kvinnan såg hur jag kände och såg på mig med sorgsna ögon. Det lugnade mig och så sa hon:
- Allt kommer bli okej.
Plötsligt blev allt svart. Jag hörde att kvinnan pratade med en annan kvinna.
- Det är nu hon förvandlas, säger den välbekanta kvinnan. Det här blir inte lätt, säger hon.
- Ja. Instämmer den andra.
- Hämta dom andra.
Vilka andra?! Vad ska dom göra? En hemsk tanke slog mig. Jag ville inte dö! Jag svettades och skakade och skrek. Jag vet inte om jag skrek egentligen, det kändes så. Jag ville säga hejdå till mamma! Jag tänkte på mamma, och det stack i bröstet. Jag kan inte lämna mamma! Hon var den enda jag hade som verkligen betydde någonting! Hon skulle inte klara av ett barns död till! "Snälla" ville jag skrika, men det spelade ingen roll längre. Jag var stum.
Efter ett par smärtsamma timmar lugnade jag ner mig och jag kunde se mig omkring. Det var dimmigt och det skrek i mina ögon när jag öppnade dom mot det starka takljuset, så jag valde att blunda i stället.
Så jag var inte död? Lättnaden och verkligheten sjunk in i mig. Nu kunde jag äntligen slappna av. Efter en stund hörde jag ett par andra röster;
- Om ett par timmar blir hon okej, sa en mansröst. Hmm...? Ett par timmar? Jag suckade inombords.
- Ja, hon klara det ändå ganska bra, inga utbrott och hon vaknade inte heller, sa en glad röst. Utbrott? Varför skulle jag få det?
- Nu är hon snart en av oss, sa rösten som tillhörde kvinnan som hade lugnat mig. Äntligen är hon en framtidare!
Jag vaknade med ett skrik.
Det kanske blev ett par felstavning men pallade inte kolla xD<3
Hoppas att ni annars tyckte att den var bra (:
Kommentera bilden
6 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/twilightflisan/435157156/
Visa toppen
Visa sidfoten