May
Sunday 18 November 2007 photo 3/3
|
Tänkte skriva en liten bit om något som just nu tar stor plats i mitt liv,och som jag får väldigt många frågor om. Mitt jobb. Såg just,att den 5:e hade jag jobbat på Celest i ett halvår. Jag vill bara att alla ska förstå,hur enormt lyckligt lottad jag är som har ett jobb där jag för det första tjänar väldigt bra med pengar,och för det andra,ett jobb som jag verkligen älskar. Jag hade aldrig orkat gå dit om dagarna,om jag inte hade tyckt det var roligt. Igentligen har jag jobbat på Celest sedan jag var hur liten som helst,om man ska räkna sedan första gången. Första gången var jag 10 år,och rensade rabatterna runt hela fabriken. Jag är mer eller mindre uppväxt på Celest,och bland dom människorna. Jag minns när jag hade kikhosta när jag var kanske 4 år.Då fick jag följa med pappa till jobbet och sova i en stor lår med servetter.Servetter som madrass,servetter som kudde,och pappas jacka som täcke. De människorna som pappa startade Celest tillsammans med, var med under nästan hela min uppväxt. Den ena,min pappas (tyvärr) före detta bästa kompis, är tom. min systers gudfar. Har jag behövt något har jag alltid kunnat komma till dom. Min pappa tjatade sönder mig hela förra sommaren om att jag var tvungen att jobba. Förra sommaren fick jag fortfarande barnbidrag,iom att jag fyller år i september,så jag kunde inte bry mig mindre. Detta året däremot var det liksom,att jobba eller att vara pank. Fick inget jobb inom kommunen,men kände mig ganska så på det torra med att jag skulle få jobba hos pappa. Jag hade jobbat lite strödagar innan och så, men minns min första vecka när jag jobbade förmiddag. Att börja 05.35 var man inte så pigg på då. Kommer ihåg att jag inte sa så mycket i början, var väldigt blyg & kände inte alla heller. Men iom. att typ halva min släkt jobbar där nere,så hade jag ju någon att prata med iallafall. Sommaren flöt på och allt gick bra,jag kom in mer & mer i det. Började tycka det var roligt och sånt. I början av augusti,så slutade pappa på Celest och sålde sin andel till dom andra, av orsaker som jag inte tänker gå in på här. Tyvärr skildes inte han & dom andra som vänner och jag kände att jag kom i kläm. Skulle jag vara "lojal" mot min pappa & sluta där, eller skulle jag skita i det,det rörde inte mig? Jag valde det senare. Jag satt på min plats dagen efter och låtsades som ingenting. Och det fick jag göra i ca .3 veckor, iom att dom andra anställda ute i fabriken inte fick veta något. Nu känner jag bara,att det hade varit så löjligt att sluta pga. pappa. När sommaren var slut, blev det bara så att jag fortsatte att jobba. 3-4 dagar i veckan jobbar jag,från direkt efter skolan till 22.20 på kvällen. Mina föräldrar gillar väl inte det precis, men dom tillåter det så länge jag klarar av skolan och så länge jag inte stressar sönder. Givetvis är det så att om jag känner att det inte funkar,så slutar jag. Det största anledningen till att jag älskar mitt jobb, är alla goa människor som finns där. Människor som man alltid har roligt med.Människor som verkligen bryr sig. Ni anar inte hur överbeskyddande pojkarna/killarna/männen där är över mig. Jag är,som dom säger "deras lilla yrpanna"(???!!?!) Där finns polackerna,som jag slåss med minst 10 minuter varje dag (dom måste sättas på plats) Där finns brandmännen (Grr ladies.Grr.) Där finns människor,som faktiskt bryr sig om en. Jag skrattar 3/4 av min arbetstid och det är lyx! Talesättet "det blir vad man gör det till" stämmer verkligen här. Det går inte en vecka,utan att "pojkarna" på jobbet hittar på något bus. Det kan vara allt från att sätta upp fyllebilder på folk i fikarummet,till att lägga ett marsipanfinger indränkt i fejkblod vid en maskin,dagen efter att en kille har fastnat där (fattar ni hur mycket tjejen som skulle stå där skrek?haha). Men livet på Celle kan också var tråkigt givetvis. Visst har jag dagar på jobbet då allt går skit, maskinerna bara klabbar & vi får inget gjort.Och visst finns det dagar då man hellre vill gå hem & sova efter skolan än att jobba.Och visst finns det dagar då man önskar att varje liten sak som händer inte blir förstorad till dubbelt när folket börjar snacka. För snackas gör det. Jag får ofta höra "Ah vad duktig du är som jobbar & går i skolan samtidigt,hur orkar du?!?" Jadu, det är ingen stor grej? Jag är inte precis den enda som gör det. Och så krävande är det inte. Plus att vi esteter,får ganska så mycket tid till att göra läxor i skolan,så det blir inte så lidande. Det jag ville få fram var att jag vet hur lyckligt lottad jag är :) Men jag inser också att detta inte kommer att vara föralltid och därför försöker jag jobba så mycket som möjligt just nu. Vet att mitt sociala liv får ta ganska så mycket stryk.Och jag träffar inte min mamma & bror så ofta. Men det är någon också det enda som förändrats. Det & två saker till: 1. Kan mycket mer polska nu. 2. Har fått permanenta påsar under ögonen.
Annons
Visa toppen
Show footer