varning..öh, läs inte om du inte bryr dig för bara asdeprimerande text typ Känner mig bevakad o instängd här era idioter -.-' Och en viss människa tycker jag plågar hela familjen eller va det var, kan tyvärr inte kalla det här för familj. Jag kan inte känna mig älskad för den jag är, ni drar bara upp det dåliga. Finns det inget hos mig längre som ni kan tycka om? Jag kanske inte visar det men ni sårar mig så förbannat jävla mycket, men verkar inte fatta det själva. Som du mamma, i nian...varenda morgon samma sak, "du ser förjävlig ut". Hur fan kunde du säga så? Trodde du jag skulle bli glad o sätta på mig andra kläder, ändra mitt hår och beteende? Jag försökte vara stark och blev mest arg, men i längden får det mig bara att hata mig själv, särskilt när du aldrig ger dig. Allt jävla klagande o tjat bryter ner mitt självförtroende. Får mig att se ner på mig själv. Allt detta jämförande med andra människor visar hur lite ni tycker att jag duger. Känner knappt nån glädje längre, har märkt det själv. Har allt svårare att tycka saker o ting är roliga eller värda att göra. Många gånger när jag somnar hoppas jag att jag aldrig ska vakna. Svårt o säga men det är så det är. Vet knappt varför jag skriver det här ni kommer väl ändå inte läsa det men måste få ut det nånstans. Jag kan inte stå ut med den här jävla känslan. Sån jävla hopplöshet, ensamhet, att ingen egentligen ser eller förstår. Stänger fan in mig själv men kan inte hjälpa det. Kan inte öppna mig för människor det känns som om alla bara skulle tycka man var jobbig och klagade. Så lika bra att låta bli, lika bra att fortsätta skämta bort saker som gör jävligt ont. Funderar faktiskt på att sticka härifrån, vart vet jag inte har ingenstans och ta vägen. Men allt är fan nästan bättre än här. Kanske verkar som att jag överdriver men det är så det är. Allt känns rätt så värdelöst, speciellt nu när man inte orkar kämpa för något. Klarar inte många slag till, kommer falla ihop och inte kunna resa mig igen. Alla jag känner försvinner, alla verkar sluta bry sig till slut. Alla utom en då, Elin du är bäst låt ingen få dig att tro nåt annat <3 Fast jag ligger här o grinar börjar jag le o nästan skratta när jag tänker tillbaks på allt sjukt vi hittat på, ska aldrig glömma det. Men dom där tiderna, dom är väl över? Hur har vi blivit dom vi blivit? Kommer du ihåg i nian, va barnsliga och oerfarna vi var. Allt är ändrat nu. Folk, saker och familjer har förändrats så in i helvete. Kan knappt förstå det själv. Jag är rädd för att visa mina känslor, rädd för att folk ska fråga varför man känner så eller bara tycka man är konstig. Försöker att inte bry mig om vad andra människor tycker. Men det är inte så enkelt, särskilt inte när man känner att dom som ska älska en mest snart inte bryr sig längre. Man blir sårbar. Måste bara säga skrattretande sak hände nyss. Jag ligger och grinar och min syster kommer in i mitt rum och frågar om hennes hår ser bra ut bakifrån. Är det normalt? Orkar hon inte bry sig eller syns inte mina tårar? Fast samtidigt känns det skönt att slippa förklara, skulle ändå bara strunta i o svara om hon frågade varför jag grät. Verkar det inte konstigt? Skit samma. Simple Plan - Perfect: Hey dad look at me Think back and talk to me Did I grow up according to plan? And do you think I'm wasting my time Doing things I wanna do But it hurts when you disapprove all along And now I try hard to make it I just wanna to make you proud I'm never gonna be good enough for you I can't pretend that I'm alright And you can't change me cause we lost it all Nothing lasts forever I'm sorry I can't be perfect Now it's just too late And we can't go back I'm sorry I can't be perfect I try not to think About the pain I feel inside Did you know you used to be my hero All the days you spent with me Now seem so far away And it feels like you don't care anymore And now I try hard to make it I just wanna make you proud I'm never gonna be good enough for you I can't stand another fight And nothing's alright cause we lost it all Nothing lasts forever I'm sorry I can't be perfect Now it's just too late And we can't go back I'm sorry I can't be perfect Nothing's gonna change the things that you said Nothing's gonna make this right again (right again) Please don't turn your back I can't believe it's hard just to talk to you But you don't understand (you don't understand) cause we lost it all Nothing lasts forever I'm sorry I can't be perfect Now it's just too late And we can't go back I'm sorry I can't be perfect cause we lost it all Nothing lasts forever I'm sorry I can't be perfect Now it's just too late And we can't go back I'm sorry I can't be perfect Var tvungen att ta med den där texten nu när jag ändå håller på. Ungefär sådär jag känner (fast menat åt morsan mest tror jag för min del), "ledsen att jag inte kan va perfekt". Det är jag faktiskt. Verkligen, för om jag var perfekt och levde upp till era krav skulle jag inte känna såhär. För perfekta människor är väl ändå inte deprimerade? Kan inte folk acceptera att jag inte orkar med nånting just nu? Alla blir förbannade för jag inte vill gå i skolan just nu men va fan! Seriöst dom där tre fittämnena jag skulle läsa skulle jag ändå läsa nästa höst oxå. Så egentligen vad spelar det för roll? Ni verkar tro hur allt ska vara, vad som är bäst för mig. Det kan ni väl inte veta för fan? Ni sitter där med era jävla fittpapper och konstig information som man inte känner igen när man får höra. Ser ut som att ni tycker synd om en. Ni vet inte ett skit om mig eller mitt liv så gå o dö nånstans o bry er inte, okej? Känner snart hat mot allt och alla. Även mig själv, kan inte älska mig själv. Den jag är och ibland mitt utseende. Låter väl dumt det tycker jag till och med själv men det är så det är kan inte hjälpa det. Som jag sa har hårda ord brytit ner mitt självförtroende. Kommer knappt på något mer att skriva längre så en annan låt med bra text som verkligen speglar mina känslor får avsluta den här skiten. Dia Psalma - Vi svartnar: Mina ögon ser mer än ytan mina fingrar känner mer än kyla mitt förtroende är ärrat jag skrattar åt allt jag ser Jag föraktar, det vinner i längden bakom hatat gömmer sig rädslan jag har gråtit slut alla tårar jag trodde, men se på mig nu Någon slår in spikar i mitt huvud varje natt vaknar varje morgon, hoppas att spegeln har bytt bild skriker varje dag ut min längtan till mig själv jag saknar mig, jag hatar mig, beskyller mig själv för allt Ta bort mig, jag fryser vi svartnar, en kolbit Ta bort mig, jag fryser vi svartnar, från diamant till kol Vi famlar runt i grottor utan lykta, utan ljus här finns det bara mörker kan någon visa vägen ut I tider av förändring och desperata försök vi får aldrig veta innan vad som finns vid nästa krök Jag kommer till en skiljeväg, jag måste hitta ut för långt åt fel håll, där finns det inget ljus allt blir en enda chansning utan början, utan slut vem fan vet hur jag hamnat här, flyg bort mig härifrån Ta bort mig, jag fryser vi svartnar, en kolbit Ta bort mig, jag fryser vi svartnar, från diamant till kol

dia psalma is da shit. and de va deep :/ men håll ut och stick när du akn!