April
Wednesday 26 November 2008 photo 2/2
|
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet.
John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv
med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns
stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och
tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat
att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för
traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig
lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna
tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden
vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.
Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.
De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.
De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?
Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring
och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister
, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker
över till John och hans kamrat, men får inget svar.
De beslutar sig för att se efter vilka som är borta
vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan
ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:
en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte
gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat
och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.
I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske
beror det på att han, till skillnad från andra elever,
inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar
att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen
från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den
plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar
alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska
i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills
han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att
han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård
träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.
Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst
förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna
som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram
och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer
för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det
hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de
våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.
Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.
De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå
hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla
John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte
är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna
är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,
så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder
John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks
dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att
John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.
Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och
de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla
för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad
och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker
skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan
ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma
tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en
kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer
att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han
är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma
tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras
aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet
är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och
att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett
ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.
Är det av oro för kamraten? Tror han att alla
kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte
ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,
men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det
ögonblick han börjar simma in mot stranden,
men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,
och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart
med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen
flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas
över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det
bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar
träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara
vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är
katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är
nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda
mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem
lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och
ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John
sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får
lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom
till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den
av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en
fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)
och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen
med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor
och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna
inte lidit nog.
kopiera detta och sätt in på din bilddagbok eller blogg,
stoppa våldet! Till minne av John Hron
John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv
med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns
stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och
tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat
att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för
traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig
lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna
tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden
vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.
Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.
De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.
De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?
Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring
och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister
, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker
över till John och hans kamrat, men får inget svar.
De beslutar sig för att se efter vilka som är borta
vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan
ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:
en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte
gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat
och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.
I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske
beror det på att han, till skillnad från andra elever,
inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar
att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen
från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den
plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar
alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska
i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills
han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att
han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård
träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.
Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst
förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna
som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram
och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer
för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det
hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de
våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.
Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.
De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå
hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla
John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte
är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna
är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,
så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder
John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks
dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att
John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.
Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och
de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla
för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad
och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker
skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan
ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma
tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en
kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer
att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han
är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma
tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras
aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet
är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och
att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett
ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.
Är det av oro för kamraten? Tror han att alla
kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte
ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,
men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det
ögonblick han börjar simma in mot stranden,
men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,
och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart
med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen
flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas
över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det
bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar
träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara
vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är
katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är
nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda
mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem
lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och
ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John
sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får
lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom
till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den
av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en
fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)
och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen
med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor
och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna
inte lidit nog.
kopiera detta och sätt in på din bilddagbok eller blogg,
stoppa våldet! Till minne av John Hron
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tyjo/300013133/
Visa toppen
Show footer