September
Sunday 5 July 2009 photo 2/4
|
Shit! Det börjar fan spåra ur lite. Sommarlovet började så trevligt. Men nu känns det som jag går tillbaka i saker jag inte vill. Ha det med kompisar att göra?
Är dom ledsna och får med en i det sorjsna?
Är folk sånna att dom lätt får en på tankar och liksom ändrar för andra men endå inte mena det eller veta att dom gör det?
Är jag likadan?
Ushe nej jag blir bara förvirrad=S
Nej! Jag måste fan få upp humöret igen sluta fundera på allt och alla här omkring. Är alltid fasst i något jag inte vill. Har drömmar som jag inte kan uppnå pågrund av rädsla och fakta. Den som sa att livet suger den hade rätt. Men den som sa att livet är vad man gör det till hade också rätt. Om jag bara kunde göra mitt liv till det jag vill. Men hur fan ska det gå till???!!!!
Finns det någon som är där någon som vet inte någon som säger den förstår och tar mig som något cykolog fall.
Varför tar folk mina ord som ett rop på hjälp?
Jag ber ju bara om svar.
Men ställer bara mer frågor.
Svaren jag får hjälper mig inte långt.
Fan livet är inte slut en men att vänta börjar bli mer och mer tråkigt >.<
Vet vad jag vill vet vad jag går för men endå så skiter sig allt.
Fan alla mår ju dåligt här i världne om man bara kunde bli glad visa andra att det går att leva sitt liv med glädje.
ÅÅ Fuck This World.
Hur fan började allt?
Vem vad och hur?
Jag önskar jag kunde spola tillbaka men det kan jag inte försöker se det ljust men det är tyngre en vad jag kan lyfta. Jag vet så mycket men endå så lite.
Vad är det jag har missat det är inte så svårt eller hur?
Jag är för glad för att kunna ta mitt liv jag är för sorjsen för att kunna le och njuta av det jag klarat av som vatt bra. Varför ska det va så svårt varför blir stunderna allt mindre och mer sällan?!
Det som sker runt mig är bra saker dom blir fler. Men dom bryr jag mig inte om ens inte ler åt. Dom stunderna som jag vill va i som jag lever för i och ja dom stunderna försvinner allt mer.
Panik slagen känns allt dödligare och jag försvinner totalt in i stunden.
Det är inte ofta jag är där men det är fan dit jag kommer när jag tatt kol på mig själv.
Om jag bara fick tillräckligt med svar blev av med rädslan eller rädslorna och förstod allt mycket mer eller mindre så skulle den striden den färden till det enda jag värkligen strävar efter innas nära mig.
Varför är den så osynlig varför är den så långt ifrån varför är jag så förvirrad varför drog jag mig in i det här i mig själv varför kan jag inte stoppa det jag vill ju så gärna.
Snälla säg att det finns mer än en utväg.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/typtjejen/387819483/
Visa toppen
Show footer