Hmm... Snacka inombord är så enkelt men inte rakt ut det är inget man vill. Varför skulle någon vilja eller kunna förstå en och om så hela världen viste så skulle ju inget komma att ändras. Har man lyssnar på rap så vet man vad det handlar om. Kunna känna medkänsla och känna att någon förstår är det en tröst?

Man kanske skulle börja skriva texter om sitt liv om det dåliga ja kanske tillomed det bra. Skulle kanske må bättre att få ut det så och om någon har typ samma känsla så kanske den blir glad och förstår att den inte vandrar ensam i det mörka...

Att göra en låt är helt annan sak och inget jag skulle ge mig på att göra.

Men kanske är det bra att andra gör och själv gillar jag att skriva så kanske är det värt ett försök tänk om man faktiskt mådde bättre av att tala ut eller i detta fall skriva ut sen får folk säga vad de vill...

Men ingen kan ju veta förutom den det handlar om...

När en sorjsen vän behöver tröst försöker man tröstam,

men inte till någon nytta.

Men iblnad har man fattat förstått och sagt sakt saker de tar som tröst . Trösten av att någon förstår. Likt så jag själv gläldjs av att någon haja. Man vill ju jämt men lyckas aldrig och samtidigt som man vill så vill man inte och hoppas på att man kan tiga tillräckligt länge. Folk kanske inte märker men ibland skriker man ut på ett annat sätt...

Ett sätt som jag inte alls förstår men som värkar bra på något vis...

Svek och hat kan komma och gå mellan vänner men när det väl handlar om situvation är alla lika och så nära till hands utav varandra...

Visst finns där hjälp man inte litar på hjälp man inte tror på hjälp som blir till ett hat...

Man får klara sig själv men kan ändå ta hjälp av dom som finns där nära dom som förstår...

Vi skrattar och sörjer tillsammans men är alltid så olika...

Likhet lika stor som olikhet...

Vill finna kraft utav...

Annons

The photo has no tags

October 2010