April
Monday 19 July 2010 photo 1/1
|
Här kommer kapitel 2 till min lilla följetong. Visserligen äre bara en som har kommenterat, men men, någon läser den i alla fall :P
Kapitel 2
Resten av dagen förflöt i ett alldeles för långsamt tempo. Jag visste egentligen inte varför jag ville att det skulle gå fortare. Antagligen för att kunna gå förbi hagen igen utan att verka konstig. Jag försökte intala mig själv att sluta, han var minst 5 år äldre än jag och allvarligt talat, vilken 19åring faller för en tjej på 14 år? Istället försökte jag tänka på Robin, att jag hoppades att det skulle vara som innan jag åkte när jag kom hem, men det gick inte. Tankarna halkade hela tiden in på Elias och på något konstigt sätt var jag alldeles överlycklig.
Efter mycket om och men lyckades jag övertala pappa att få låna datorn en snabbis. Han hade tagit med sig vår laptop och ett trådlöst bredband för att fortfarande kunna hålla kontakt med jobbet. Jag tog med mig datorn in i köket, satte mig vid en av stolarna och loggade in på facebook. Det verkade inte ha hänt så mycket så jag sökte på Elias Söderberg istället. Jag kände mig ganska stalkeraktig, men om man inte tar reda på saker får man heller inte veta något och jag ville absolut inte skämma ut mig på samma sätt som nere vid hagen igen. Som tur var kom det inte upp så många resultat och han hade dessutom bild, så det var inte så svårt att hitta. När jag kollade på hans profil såg jag att han inte var 18 eller 19 som jag hade trott, utan 20. Det ökade väl inte precis mina chanser, men han var i alla fall singel. Det fanns ganska mycket bilder på honom också, flera där han hoppade med en stor, brun häst och ett par mingelbilder från någon fest."Vem är det där?" Mamma stod bakom mig och kikade över min axel. Hjälp! tänkte jag. Vad ska jag säga?
"Eeh, Sofies storasysters kille sa jag snabbt."Hon såg lite misstänksam ut och jag kände att jag rodnade, men hon frågade inte mer. Jag tog tillfället i akt och bytte ämne:
"När ska vi äta?"
"Jag ska börja med maten nu. Det blir kycklingsallad."
"Okej!" svarade jag och stängde av datorn. Sedan hjälpte jag mamma med att skära sallad till lunchen.
Resten av dagen förflöt oändligt långsamt. Jag läste lite, försökte få någon slags ordning i byrålådan där jag hade mina kläder och lyssnade på musik. Det regnade ute nu, vilket gjorde allt ännu tråkigare. Egentligen borde det inte spela så stor roll om man ändå är inne, men jag blir alltid lite nere när det regnar. Jag tror det är just det att man inte direkt kan gå ut om man skulle vilja, även om jag inte alltid är sugen på att gå någonstans. Tankarna på Elias låg hela tiden som lugn bakgrundsmusik. Inte så att jag tänkte på honom hela tiden, men han fanns där.
Det tog flera dagar innan jag vågade gå förbi hagen igen. Det var en solig lördagseftermiddag och jag var på väg till stranden för att bada. Det kändes som att hjärtat slog dubbelt så fort mot vad det brukade göra när jag närmade mig den lilla hagen. Mabel och Troll var där, de stod vid något som såg ut som ett stort, vattenfyllt badkar och drack. Jag gick lite saktare och funderade på om jag skulle stanna och hälsa på de eller inte. Jag ville ju träffa Elias, men samtidigt var jag så nervös att det kändes som om jag skulle explodera. Hjärtat bultade, fjärilarna hade kapplöpning i min mage och jag kände mig torr i halsen. Då lyfte Mabel lite på huvudet och kikade på mig under sin svarta lugg. Hon var väldigt söt när hon stod så, hon såg liksom så busig ut. Jag gick fram till henne och sträckte fram handen. De långa, konstiga hårstråna som satt på hennes mule kittlade lite mot min handflata. Jag klappade henne på huvudet med min andra hand medan hon undersökte den framsträckta handen.
"Hej!" Jag ryckte till snurrade hastigt runt. Där stod han igen, killen som jag tänkt så mycket på de senaste dagarna. Den här gången hade han inte sina ridkläder på sig, utan ett par ganska slitna jeansshorts och en vit t-shirt, jag vet inte om jag inte hade tänkt på det tidigare eller om det var för att han vit t-shirt, men han såg väldigt brun ut. Hjärtat bultade så hårt att jag inte hade blivit förvånad om någon sagt att det syntes genom linnet jag hade på mig.
"Hej!" pep jag fram. Varför, varför skulle jag pipa just nu.
"Visst är hon fin."Jag försökte få fram ord för att svara, men verkade ha drabbats av tunghäfta, så istället nickade jag till svar.
"Rider du?" frågade han.
"Nej" svarade jag. "Egentligen brukar jag vara lite rädd för hästar. Men hon verkar så snäll."
"Hon är jättesnäll. Just nu håller hon på att lära en liten tjej som heter Alva att rida."
Då lät jag nyfikenheten ta överhanden och innan jag kunde hejda mig frågade jag:
"Är det din lillasyster?" Ellen, seriöst, skärp dig, sa jag till mig själv. Elias såg lite förvånad ut för en sekund men så sa han:
"Nej alltså, det är inte min familj som bor här, utan jag jobbar här. De som har gården föder upp hästar och behövde lite hjälp nu i sommar och då hörde de av sig till min mamma och ja, sa gick det typ den vägen."
"Okej!" sa jag och rodnade lite. Varför lyckades jag alltid skämma ut mig inför den här killen?"
"Men jag behöver gå nu", sa han sen. "Vi ses säkert någon mer gång."
Jag nickade till svar.
"Hejdå!" sa jag sedan.
"Hejdå!" svarade han. För ett ögonblick fastnade hans blick i min. Han hade mörkt bruna, otroligt vackra ögon. Om hjärtat hade bultat fort förut så var det ingenting emot nu. Jag trodde jag skulle dö av lycka. Efter en evighet som ändå kändes alldeles för kort slet han blicken ifrån mina ögon och sa:
"Vi ses!"
Sedan gick han bort till en mörkröd bil som stod parkerad en bit bort och satte sig i den och började köra iväg. Jag fortsatte gå mot stranden med huvudet fullt av tankar. Allvarligt Ellen, glöm honom, försökte jag säga till mig själv. Han har 6 år äldre än dig och ni är helt olika, det finns inte en chans att han är intresserad av dig. Det mysiga i att ligga på stranden och sola försvann lite i skuggan av den där blicken. Jag var där i ungefär 20 minuter innan jag gick tillbaka. Problemet, eller ska jag kanske säga det bästa, var att jag var tvungen att gå förbi hagen på tillbaka vägen. När jag kom dit så var bilen fortfarande borta, så det löste sig på det sättet.
De kommande dagarna var det soligt och jag höll mig mest hemma, förutom en gång då jag åkte med hela familjen in till Malmö. Det var på hemvägen som jag fick syn på honom igen. Den här gången var det visserligen genom en bilruta och han stod på 15 meters avstånd och såg förhoppningsvis inte mig, men det fick ändå hjärtat att rusa och fjärilarna att fladdra som galningar i magen. Samtidigt blev jag nästan arg på mig själv. Jag visste ju att det inte skulle fungera, det var bara det att jag inte riktigt ville inse det. Dessutom hade jag ju Robin där hemma och även om vi egentligen inte var tillsammans så var vi ju på G. Skulle han bli tillsammans med en annan tjej nu så skulle jag hata honom för all framtid, så vad hade jag för rätt att gå och längta efter Elias?
Jag fortsatte hålla mig borta från gården med hästhagen, men tyvärr är ju folk faktiskt inte bundna till det ställe där de bor på. Lite mer än en vecka efter att jag hade sett honom genom bilrutan mötte jag honom som hastigast inne på den lilla lanthandeln som låg i den lilla byns så kallade centrum. Han var på väg ut och jag och mamma var på väg in, så vi stannade inte och pratade, men han gjorde något som fick mig om möjligt ännu mer knäsvag. Han log! Han tittade på mig och log. Inte bara en sådan där stel grimas som vissa gör som hälsning, utan att leende som syntes i hela ansiktet. Jag log tillbaka och blev alldeles nervös igen. Jag var i en egen liten lyckobubbla resten av dagen och tänkte alldeles för mycket på det där lilla leendet. Trots att jag visste att det var dödsdömt och alldeles omöjligt fick jag en bubblande liten lyckokänsla i magen när jag tänkte på honom. Jag blev helt överlycklig bara av att tänka på honom.
Även om jag var alldeles uppfylld av tankarna på Elias så kunde jag inte undgå att märka att något inte var som det brukade hemma. Det var tyst, på ett lite obehagligt sätt som det inte brukade vara. Jonatan och Zacharias höll som vanligt låda hela dagarna, men även de var lite mer dämpade än vad de brukade vara. Det var en konstig, lite tryckt stämning när hela familjen gjorde något tillsammans. Det var i och för sig inte så ofta vi gjorde det, pappa åkte fram och tillbaka hela dagarna för att fixa något med jobbet, Jonatan och Zacharias lekte med varandra hela dagarna och mamma spenderade väldigt mycket tid med att skriva i sitt block. Hon är i och för sig författare, och var det redan då, men så mycket tid hade jag aldrig sett henne ägna åt skrivande. Hon hade alltid varit väldigt noga med att hennes författarskap inte skulle ta tid från familjen. Dessutom hade hon fått en bok utgiven precis innan vi åkte och hon brukade alltid ta lite semester från skrivandet innan hon började skriva på nästa bok. Själv solade jag massor och försökte att inte tänka på Elias, men det syntes ju inte på utsidan, så de andra trodde nog att jag solade, badade och försökte göra det bästa av den här sommaren. Anledningen till att jag ofta såg så funderande ut var nog bara att jag saknade mina kompisar och undrade vad som hände hemma.
Som jag brukar säga, kommentera med både ris och ros, jag vill lära mig.
Som jag brukar säga, kommentera med både ris och ros, jag vill lära mig.
Eftersom en av anledningarna till att jag lägger upp det är för att försöka lära mig lite vill jag ha ris, jag lär mig inte så mkt på bara ros.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/uffenpuff/466167421/
Visa toppen
Show footer