April
Saturday 4 September 2010 photo 1/1
|
Då har jag varit otroligt duktig och skrivit klart ytterligare ett kapitel på min fina följetong på typ 6 veckor. Nä, men jag glömde skriva över den på ett usbminne, så jag har inte kommit åt den förrän nu.Enjoy!
Kapitel 4
Ungefär en halvtimme senare svängde vi in på sjukhusets parkering och försökte hitta en parkeringsruta. Det var inte det lättaste kan jag säga. Efter en stunds letande lyckades vi i alla fall få en plats utanför förlossningen och få gå runt hela området innan vi kom till akuten. Det var lika packat med folk där inne som det var med bilar där ute. Vi fick ställa oss i en ganska lång kö fram till receptionsdisken.
"Gör det jätteont?" frågade Elias. Det var det första han hade sagt sedan vi åkte. I bilen hade jag hunnit tänka en hel del och faktumet började smälta in. Jag, Ellen Månsson, hade kysst världens underbaraste Elias Söderberg. Egentligen var det väl inte speciellt bra, han var dels sex år äldre och jag hade dessutom redan en kille på G där hemma, men just nu var inte det något jag brydde mig speciellt mycket om. Jag hade fått mersmak, jag vill absolut göra det igen.
"Ganska" svarade jag. "Men det går att överleva."
Elias svarade inte utan nickade bara. Resten av tiden i kön stod vi båda tysta och väntade på vår tur.
Till sist var vi i alla fall först i kön och kunde anmäla mig till tanten med grått hår och glasögon som satt bakom disken. Sedan gick vi och satte oss i en av de mörkgröna sofforna som stod i väntrummet. Det var ganska mycket folk där inne, så vi tog en av sofforna i hörnet av rummet. Därefter följde en mycket lång och pinsam tystnad. Jag satt och försökte komma på något bra att säga. Att bara sätta sig och kallprata var ju i och för sig ett alternativ, men det skulle bara bli pinsamt. Jag ville inte förstöra det här nu. Inte för att det egentligen var något, han hade ju dessutom sagt att han inte skulle göra så igen, men i alla fall.
"Du börjar nian i höst eller? För visst är du femton? "sa Elias plötsligt.
"Nej, jag börjar åttan, jag är fjorton." svarade jag. Elias såg besviken ut över detta faktum och hummade bara till svar. På något sätt kändes det som att bollen låg hos mig nu, så jag sa:
"Du då, går du i skolan fortfarande?"
"Nej, jag tog studenten i juni och i höst ska jag börja jobba lite på ridskolan hemma i Trollhättan. Jag har bara sommarjobb här, min mamma och Marie är bästa kompisar, så jag fick jobbet den vägen."
"Okej!" sa jag och visste inte vad jag skulle säga. Eftersom jag inte visste något om hästar kändes det inte som att det fanns så mycket att spinna vidare på. Tanken på att ta upp kyssen flög genom huvudet, men inte här, inte nu. Efter ytterligare tio minuters dödstirrande in i väggen framför hörde jag några välbekanta röster och vände på huvudet. Mamma, pappa, Jonatan och Zacharias kom gående mot mig med snabba steg. Det var min mamma som tog till orda:
"Ellengumman, hur känns det, gör det mycket ont?" Utan att vänta på svar vände hon sig till Elias och sa:
"Tack så jättemycket för att du hjälpte Ellen hit, hade du inte kommit vet jag inte hur hon skulle ha klarat sig."
Elias såg lite chockad ut över min mammas plötsliga instormande och mumlade:
"Ingen orsak" Sedan harklade han sig och sa:
"Jag antar att jag borde åka tillbaka till gården nu, jag är redan sen med eftermiddagsmockningen. Ni kan väl ringa när ni vet hur det gick?"
"Visst, vad kan vi nå dig på för nummer?" frågade mamma. Hon sträckte fram sin mobil och han knappade in något där. Jag blev lite sur då, han hade ju faktiskt kunnat ge mig sitt nummer, vad skulle mamma med det till? Hon var väl knappast intresserad av honom på samma sätt som jag. Elias gav tillbaka telefonen till mamma, sedan tittade han på mig och våra blickar fastnade i varandra igen.
"Hejdå Ellen!" sa han.
"Hejdå!" svarade jag och kunde inte låta bli att le. Vad besatt den där killen för superkrafter egentligen? Bara synen av honom gjorde det omöjligt för mig att vara sur på honom. När Elias hade gått sa mamma:
"Han verkar vara en trevlig pojke. Fast lite blyg. Hur kommer det sig att du träffade honom, Ellen?"
"En av hästarna i stallet där han jobbar rymde och jag fångade den. Det var då jag blev släpad" svarade jag. Det var ju inte helt sant, men ingen total osanning heller.
"Nåväl, då kan du väl gå bort till godisautomaten där borta och köpa en dricka, Jenny. Det är fruktansvärt varmt härinne." sa pappa.
Mammas ansiktsuttryck gick från nyfiken till rasande på tre sekunder. Hennes ögon smalnade och hon väste:
"Jag är din fru, inte din hushållerska, Roger. Vill du ha en dricka kan du gå och köpa den själv."
"Seså, ta det lilla lugna nu. Jag vet mycket väl vad du är, men en tjänst är väl inte för mycket begärt."
"En tjänst!" Mammas röst gick upp i falsett. "Som om jag bara har gjort dig en tjänst idag."
Pappa skakade på huvudet och gav upp. Medan han gick iväg för att köpa drickan sneglade jag på mamma i smyg. Vad hade tagit åt henne? Nog för att hon var en riktigt drama queen, men hon brukade inte brusa upp över så små saker som en dricka.
De resterande 4 timmar vi fick sitta på akuten förflöt som vanligt. Jag bläddrade i lite gamla skvallertidningar, mamma läste Tara, pappa höll på med sin mobil och Jonatan och Zacharias levde rövare med ett gäng bilar de hittade i lekrummet. När jag väl fick komma in konstaterades en ganska svår stukning i handleden, men det var inte brutet i alla fall. Den kvällen låg jag på soffan och låtsades slötitta på teve, men i själva verket tjuvlyssnade jag på när mamma pratade med Elias om stukningen. Det kändes fel, det borde vara jag som låg och pratade med honom på kvällarna. Mamma hade ju pappa, Elias var min kille. Egentligen var han ju inte det, men han var helt klart tingad.
Jag gick förbi gården där Elias jobbade flera gånger de resterande dagarna, men jag såg aldrig till honom. Visserligen gick jag bara förbi utanför, men någon gång borde jag väl se honom. Jag ville prata med honom om kyssen, förklara att jag faktiskt ville kyssa honom även om det kanske var totalt olämpligt.
Efter en vecka började jag på allvar fundera på att sno mammas mobil och ringa honom. Så här kunde det inte fortsätta, jag höll på att bli galen. Jag kom aldrig så långt, en dag när jag gick förbi gården i vanlig ordning greps jag av ett infall. Riktigt galet och väldigt impulsivt, men vad ska man göra om man inte får tag på honom. Jag gick in på stallplanen och in i stallet. Förhoppningsvis var han i stallet, annars fick jag väl fråga efter honom. Stalldörren stod öppen. Därinne stod en kvinna i fyrtioårsåldern.
"Kan jag hjälpa till med något?" frågade hon när hon fick syn på mig.
"Är Elias Södergren här? Jag har hans ipod, han tappade den för någon vecka sedan."
"Visst, han är nere i paddocken och rider, men han borde vara klar snart. Du kan gå dit ner, det är den stora sandbanan bakom stallet."
"Okej, tack för hjälpen." svarade jag och begav mig bort till paddocken. Elias satt på en stor mörkbrun häst som sprang runt i en stor cirkel. När han fick syn på mig saktade han ner och red fram till mig där han stannade.
"Ellen, vad gör du här?" utbrast han förvånat.
"Vi måste prata!" svarade jag. "Jag fattar om du inte alls känner så, men jag är alldeles överförälskad i dig och är absolut inte arg på dig för den där kyssen."
Elias stirrade på mig med halvöppen mun. Sedan sjönk budskapet in och den förvånade minen omformades till ett leende.
"Du är alldeles galen, men visst, vi kan prata om."
Jag log och svarade:
"Bra!"
"Kan du komma i kväll i stället? Jag jobbar i sex timmar till, och jag har inget riktigt utrymme för det här förrän jag har slutat."
Jag nickade och det kändes som om jag skulle lyfta från marken när som helst. Så här lycklig var det länge sedan jag hade varit.
"Jag väntar på dig vid vägen vid åtta. Då borde jag vara klar och dessutom hinna med att duscha efteråt."
"Okej!" svarade jag lyckligt. Allt om Robin och andra killar var glömt på en sekund, det var Elias eller ingen.
sista gången jag tar en tnäsbild till följetongen, alla bara kommenterar bilden :P
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/uffenpuff/471137720/
Visa toppen
Show footer