Men jävlar vad gammal han har blivit. Han rör sig inte mycket mer än fram och tillbaka mellan mic-stativet, gitarren och synthen/pianot. Han säger inte ord till publiken förän i slutet av spelningen då han presenterar bandet. Låtarna är omgjorda så mycket att jag nästan enbart kan höra vilken låt det är genom att lyssna på orden han sjunger. Inget av det som jag gillar med Bob Dylan finns kvar, inte musiken och inte rösten. Att han inte kan sjunga som han gjorde förr kan ja mycket väl förstå, och det hade jag inte heller förväntat mig. Men att låtarna måste vara omgjorda till något helt annat förstår jag inte riktigt. Det är en ganska skön konsert, men aldrig något jag skulle gå på om det inte vad Dylan som stod där. Låtvalen var iaf bra, han hade kunnat välja låtar som jag aldrig ens hade hört med tanke på de mängder han har att välja på, men det gjorde han inte. Bäst under kvällen var nog Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again, kanske för att det var den jag kunde hänga med mest i och känna igen mig i mest från orginalet. Jag är i stort sett nöjd med konserten, men inte mer och jag kan inte undvika att önska mig 40 år tillbaka i tiden.

Trist. Men det måste ändå vara häftigt att ha sätt, hur gammal han än må vara.