August
Thursday 3 March 2011 photo 1/2
|
Men när jag låg där på intensiven var jag inte glad jag var arg och bseviken och fruktansvärt ledsen.
Jag ville bara dö,jag ville inte höra mer känna mer se mer eller säga mer jag ville bara att allt skulle upphöra.
Och när jag tänkte på att dö så kom lyckoruset och jag fick fjärilar i magen.
Jag brydde mig inte om människor runtomkring och jag brydde mig definitivt inte om mig själv.
Men det kom också något gott ur det hela,jag har fått se vilka som faktiskt älskar mig oavsett tillstånd i livet och oavsett misstag.
Vilka som är mina riktiga vänner såna som man kan lita på och som jag vill ska kunna lita på mig har också visats.
Idag har jag hästen familjen och vännerna.
Jag har inte en särskilt stor släkt och jag har inte många vänner men dem jag har dem är mer värda än allt annat!
Jag älskar er allihopa tack för att ni varit ett sånt stöd,man kan inte vara stark och duktig jämnt och man får vara liten och sårbar ibland, det har ni visat.
Tiden på psyket var otäck i början men efter ett tag kändes det så skönt att slippa hålla masken,att bara få vara förtvivlad och gå sönder och bli tröstad av andra som har det lika jobbigt,få veta att man är inte onormal eller värdelös och framförallt inte ensam.Bara trött och sjuk.Och man får vara trött och sjuk det är inget fel på det!Och det finns hjälp att få om man bara tar emot den.Jag tog emot den efter att den värsta ilskan och besvikelsen hade släppt och jag fått träffa andra i samma sits.
Livet ÄR underbart! Men det har sina upp och nedgångar,och det är i nedgångarna som man ska omge sig av dem man älskar och dem man älskas av .Våga ta hjälp.
Våga prata om det istället för att bara försöka ta itu med det på egen hand.
Det är det man har familj och vänner till.
Att ta sig igenom livet med.
Man får vara liten och sårbar ingen är värdelös för det...
Annons
Camera info
Camera C5-00
Focal length 3 mm
Aperture f/2.4
Shutter 1/130 s
ISO 100
Visa toppen
Show footer