Friday 21 March 2008 photo 1/3
|
UNDER YTAN
Skolgården är alldeles vit. Snön ligger och dekorerar marken som ett vitt puder för att dölja det som finns under. Men i fotspåren kan man se sanningen som ligger gömd under ett lager av lögner.
Det är tyst. Det enda man hör är hur vinden retar grenarna. Allt är så kallt ...
Jag står där mitt på skolgården och ser ut över det vita fältet. Minnen i form utav snöflingor som slår mig i ansiktet.
Varför. varför. varför...
frågan som jag jämt ställer mig själv. Men inga svar tycks jag finna. Du är borta.
Vad finns det att göra åt det? Var det mitt fel? Jag kämpade inte ens för dig, jag bara lät dig gå utan några omständigheter, utan att fråga. Nu står jag här tomhänt fylld av ångest över att jag inte gjorde något. Att jag inte gjorde något åt det. Jag var förblindad av kärleken. Det enda jag såg var snötäcket. Jag vägrade att se det som fanns under. Jag vägrade släppa in verkligheten och inse att det du sedan gjorde var fel.
Jag hoppades så innerligt på att du skulle komma tillbaka. Men du slog mig med ord. Förnedrade mig. Men jag stod bara kvar i samma spår och tog imot allting.
Mina läppar var förseglade med lås. Jag kunde inte säga något. Jag hade ingen medverkan i spelet vi spelade men endå körde du med mig. Jag var en fiagubbe som du ständigt knuffade tillbaka till boet. Men efter en tid kände jag hur min kropp inte längre orkade. Låset som mina läppar haft gick upp och jag öppnade min mun. Men med dens förlorade jag dig. Du övergav mig utan förklaring. Lämnade mig som ett frågetecken. Jag tog åt mig hela skulden.
Du var perfekt, jag var klantig så visst var det mitt fel. Du skulle aldrig kunna göra något fel.
det var de som du fick mig att tro. Du levde på mitt självförtroende som du tog med dig när du försvann.
Men jag ser inte längre med stängda ögon. Det tog sin tid men jag har äntligen insett att det var ditt fel, du gjorde fel, du var inte perfekt. Jag var oskyldig men blev endå den som fick lida av dina misstag.
Det är tyst. Det enda man hör är hur vinden retar grenarna. Allt är så kallt ...
Jag står där mitt på skolgården och ser ut över det vita fältet. Minnen i form utav snöflingor som slår mig i ansiktet.
Varför. varför. varför...
frågan som jag jämt ställer mig själv. Men inga svar tycks jag finna. Du är borta.
Vad finns det att göra åt det? Var det mitt fel? Jag kämpade inte ens för dig, jag bara lät dig gå utan några omständigheter, utan att fråga. Nu står jag här tomhänt fylld av ångest över att jag inte gjorde något. Att jag inte gjorde något åt det. Jag var förblindad av kärleken. Det enda jag såg var snötäcket. Jag vägrade att se det som fanns under. Jag vägrade släppa in verkligheten och inse att det du sedan gjorde var fel.
Jag hoppades så innerligt på att du skulle komma tillbaka. Men du slog mig med ord. Förnedrade mig. Men jag stod bara kvar i samma spår och tog imot allting.
Mina läppar var förseglade med lås. Jag kunde inte säga något. Jag hade ingen medverkan i spelet vi spelade men endå körde du med mig. Jag var en fiagubbe som du ständigt knuffade tillbaka till boet. Men efter en tid kände jag hur min kropp inte längre orkade. Låset som mina läppar haft gick upp och jag öppnade min mun. Men med dens förlorade jag dig. Du övergav mig utan förklaring. Lämnade mig som ett frågetecken. Jag tog åt mig hela skulden.
Du var perfekt, jag var klantig så visst var det mitt fel. Du skulle aldrig kunna göra något fel.
det var de som du fick mig att tro. Du levde på mitt självförtroende som du tog med dig när du försvann.
Comment the photo
*kramar*
:*<3
Fint skrivet alice :D stör mig endå på en litenpytteliten sak :o "<span style="font-size: small; font-family: Times;">Jag tog åt mig all skulden" <----- Jag tog åt mig all skuld eller Jag tog åt mig hela skulden.
typ så, förlåt :x men jag gillar inte sånna fel 8>
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/unclefuqer/182103434/