Sunday 20 July 2008 photo 1/1
|
Vad ska jag säga?
Hela veckan har varit helt otrolig.
Varenda gång jag har fått sms har det pirrat till i magen och varje ord går rätt in och kinderna blir smått röda.
Varenda gång jag har sett dig logga in på msn så har ett leende spridit sig på mina läppar.
Varenda gång jag har pratat med dig i telefon så har det inte funnits nånting annat runt omkring.
Jag har somnat med ett leende på läpparna och räknat ner dagarna tills jag får träffa dig igen.
Att se dig sitta där på bänken under trädet fick mig att le.
Sedan.. Spänningen fanns där - det kände båda två.
Men sen då?
När jag jobbar kan jag inte ta det lugnt. Även om jag är helt slut så går hjärnan på helvarv. Men inte då. Den känslan var helt otrolig! Han fick mig att slappna av totalt och bara låta mig själv vara. Helt otroligt rent ut sagt!
Sedan en känsla av att vara sedd och den där känslan av trygghet. Trots spänningen, ingen känsla av att nånting måste hända.
Vad som sedan hände i morse?
Jag ångrar ingenting, det gör jag inte!
Visst, det kanske inte var så bra, men ångrar gör jag inte.
Jag vill fortfarande vara med dig.
Det du fick mig att känna denna veckan, det kom från magen. Inte från huvudet.
Jag vill fortfarande inte ha pojkvän, men jag kan inte sluta tänka på dig och hur du fick mig att känna.
Bara känslan av att det kom från magen - helt totalt av sig själv gör att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är inte någonting jag har frammanat genom att sitta och tänka; jaa joo men det hade ju varit mysigt att ha honom som pojkvän.
Jag har inte tänkt så alls. Inte en enda gång!
Men sen då?
Sen öppnade du käften och sa att du inte kunde. På grund av honom. Jag förstår, jag gör det. Men oj. Det hade blivit så bra. Så bra.
Sedan på grund av att du inte vill ha ett förhållande.
Det ville inte jag heller.
Fram tills igår.
Men inte med vem som helst. Med dig.
Resten skiter jag i.
Två sidor av samma händelse, du ser det inte alls som jag ser på det.
Så det är dags att släppa det här nu.
Hela veckan har varit helt otrolig.
Varenda gång jag har fått sms har det pirrat till i magen och varje ord går rätt in och kinderna blir smått röda.
Varenda gång jag har sett dig logga in på msn så har ett leende spridit sig på mina läppar.
Varenda gång jag har pratat med dig i telefon så har det inte funnits nånting annat runt omkring.
Jag har somnat med ett leende på läpparna och räknat ner dagarna tills jag får träffa dig igen.
Att se dig sitta där på bänken under trädet fick mig att le.
Sedan.. Spänningen fanns där - det kände båda två.
Men sen då?
När jag jobbar kan jag inte ta det lugnt. Även om jag är helt slut så går hjärnan på helvarv. Men inte då. Den känslan var helt otrolig! Han fick mig att slappna av totalt och bara låta mig själv vara. Helt otroligt rent ut sagt!
Sedan en känsla av att vara sedd och den där känslan av trygghet. Trots spänningen, ingen känsla av att nånting måste hända.
Vad som sedan hände i morse?
Jag ångrar ingenting, det gör jag inte!
Visst, det kanske inte var så bra, men ångrar gör jag inte.
Jag vill fortfarande vara med dig.
Det du fick mig att känna denna veckan, det kom från magen. Inte från huvudet.
Jag vill fortfarande inte ha pojkvän, men jag kan inte sluta tänka på dig och hur du fick mig att känna.
Bara känslan av att det kom från magen - helt totalt av sig själv gör att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är inte någonting jag har frammanat genom att sitta och tänka; jaa joo men det hade ju varit mysigt att ha honom som pojkvän.
Jag har inte tänkt så alls. Inte en enda gång!
Men sen då?
Sen öppnade du käften och sa att du inte kunde. På grund av honom. Jag förstår, jag gör det. Men oj. Det hade blivit så bra. Så bra.
Sedan på grund av att du inte vill ha ett förhållande.
Det ville inte jag heller.
Fram tills igår.
Men inte med vem som helst. Med dig.
Resten skiter jag i.
Två sidor av samma händelse, du ser det inte alls som jag ser på det.
Så det är dags att släppa det här nu.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/unforgettable/241111624/