Jag måste bara skriva av mig, jag är full med ord.

Du är hela livet känns det som, så vad är det jag lever nu?
Du är ju borta!
100 vackra ord men allt dog ut.
Minns du våra stunder då vi bara låg och prata långa nätter i telefon.
Jag älskar dig på riktigt, och jag lovar en sak, det känns.
Utan dig i livet vart kommer jag att hamna?
Men om du inte bryr dig så ska faan jag göra detsamma!
Jag tror att jag aldrig kände ditt rätta jag?
Eller var det jag som var blind?
Du var en sån som glömde hur jag var.
Som inte såg mitt innersta, fast jag trodde du gjorde det.
Jag ljuger för mig själv om dig, jag känner inte igen mig själv längre.
Jag bara skyller på alla andra, allt gör mig förbannad,
vad fan är det som händer?
Vart är jag på väg?
Folk säger att dom är oroliga, men jag låtsas inte höra.
Men när jag hör dom säga det vill jag egentligen bara tigga en kram av dom,
och sedan falla ner på golvet , skrika, gråta och slå omkring mig som en liten bebis.
Men jag vågar inte göra det jag vill längre, vet du hur svag jag är?
När jag ser tillbaka på oss, vill jag vrida tillbaka tiden.
Önskar jag kunde, jag skulle ändra på ALLT, alla fel som jag gjorde när jag behandlade dig som luft!
Jag borde lyssnat på dig.
Men jag ville inte ha någon hjälp då, Jag kunde klara mig själv tyckte jag.
Jag känner så fortfarande, men jag måste förstå, det är inte så.
Du var värd så mycket mer, all kärlek i världen, jag har insett det nu.
Jag har gråtit så många gånger över oss, jag tackar dig för alla gånger som du
hjälpt mig låss, låss ur mina depritioner.
Jag är där igen, kan du inte komma hit och hjälpa mig igen?
Jag försökte hålla ihop oss, men allt för isär, ville finnas där för dig.
Du var det bästa som hänt mig, och du vet vad jag menar, efter så lång tid som jag sprungit runt och letat. Du vet jag gör allt för dig, be mig så finnas jag där.
Jag önskar du var jag och jag var du så fick du känna hur jag känner när jag är utan dig.

Hehhe vart tvungen att skriva av mig lite.. :/ heheh men är bättre nu..