June
Thursday 5 January 2012 photo 2/3
|
Change
Milly Blakewood - länk till grupp: http://dayviews.com/#gid3262879/500486014/
Kapitel 1 - Blodiga fingrar
Blodet smög sig sakta fram ur det lilla såret, inom några sekunder hade en bloddroppe bildats. Nicklas, en ung kille med chokladbrunt hår och mörkgröna ögon, såg längtansfullt på blodet. Hans blick var hungrig och man kunde nästan tro att han skulle slicka upp bloddroppen. Bara för att få känna blodsmaken i munnen.
"Nicklas kan du snälla bara trycka ditt finger mot glaset, så vi kan titta på ditt blod någon gång?" Lisa var trött på att sitta och kolla på hur Nicklas satt och lekte med sitt finger, som de stuckit håll på för att få fram blod. Nicklas tittade surt upp på den blonda flickan med ljusgrå ögon. De satt i ett mörkt rum med förtäckta fönster, så att solen inte hade en chans att komma in. Rummet var istället upplyst av några lampor i taket. Det kan tyckas vara en rätt kuslig syn att se ett mörkt rum på detta sätt, med två 15-åringar som leker med blod. Men där stod flera bord och vid vart och ett av dem satt där fler 15-åringar som gjorde samma sak. Det var ingen lek, detta var en vanlig lektion i NO som handlade om blod.
"Bara för att du inte tycker om blod", sa Nicklas surmulet och gjorde en grimas mot henne. Lisa gjorde en ännu fulare grimas och tog nålen ifrån honom. Sedan stack hon hål på sitt eget finger och väntade tills det blev en stor bloddroppe började uppenbara sig på fingerspetsen. Tryckte sedan fingret mot den lilla glasskivan innan hon satte den under mikroskopet.
"Här går det bra ser jag", deras lärare Mr. Peterson hade kommit fram till deras bord. Han var en mycket lång man, säkert 2 m lång. Hans hår var gråsprängt, men trots att han var mycket gammal såg han väldigt ung och nästan vacker ut. Han var en pigg och livfull lärare som alltid hade glimten i ögat. Fast det mest iögonfallande hos honom, förutom hans längd, var hans genomträngande blodröda ögon. Det kändes alltid som att de såg rakt in i själen, såg en för vem man var och inte för vad man var. Nicklas såg upp på den väldiga mannen och såg sin chans att ge igen på Lisa.
"Nej, det gör det inte", sa Nicklas och försökte låta upprörd. "Lisa förstår inte skönheten med blod". Lisa himlade med ögonen mot honom, tittade sedan upp på Mr. Peterson och möte hans genomträngande blick.
"Jaså… tycker du inte om blod Lisa?" sa Mr. Peterson förvånat. Hans blodröda ögon studerade Lisa noga, som om han letade efter ett fel i hennes ansikte. Lisa rodnade och såg åter ner på sitt blod i mikroskåpet.
"Det är inget fel på blod, om man bara hade fått välja sitt eget själv", sa hon tyst mer för sig själv än till Mr. Peterson. "Det är bara så orättvist att vissa av oss inte får en möjlighet att välja vilken ras vi vill bli". När hon sa det var det som om en kall vind for genom rummet, alla tystnade. Ingen skrattade längre eller bråkade om vem som skulle sticka nålen i fingret. Ingen vände blicken åt deras bord, ingen vågade. Alla lyssnade intensivt, hela klassen väntade spänt på vad Mr. Peterson skulle säga. Hade han blivit arg? Men Mr. Peterson såg bara medlidande på Lisa och la sin hand på hennes axel. Kanske kände han hennes ångest över att behöva leva resten av livet med ett val som inte var hennes.
"Det är mycket orättvist, det är det verkligen", Mr. Petersons röst skar genom tystnade som en pil. "Vi borde alla ha rätten att välja. Den fria viljan är viktig, men några av oss har ett öde. Du får inte välja, för att ödet vill att du ska välja denna väg". Han sa det mjukt och nästan poetiskt, samtidigt som man kunde ana en ton av sorg i det. Han tyckte inte heller att det var rätt, men som lärare var han tvungen att låtsas att det var det.
Spänningen i rummet försvann med hans tröstande ord och Mr. Peterson gick vidare till nästa bord. Lisa såg ner i bordet och önskade att hon inte sagt något, hon kände hettan i hela ansiktet av rodnaden. Även om ingen i klassen sett på henne visste hon mycket väl att de alla lyssnat och tänkt samma sak: hon är rädd för det, hon är feg. Fy vad hon skämdes, det var en skam att vara rädd. Nicklas tittade ledset på Lisa och ångrade att han sagt så för att ge igen. Han hade inte menat att vara elak och göra henne ledsen. Tröstande la han armen om henne.
"Äh, bry dig inte om det där. Du är dubbelt så modigt som alla tjejerna i klassen", sa han glatt och det fick henne till att leende se upp på honom. Nicklas och Lisa bråkade alltid om småsaker, men de stöttade alltid varandra när den ena hade det svårt. De var vänner även om de inte erkände det högt.
"Jaså? Är hon modigare än mig också?" Milly, en av de sötaste tjejerna i klassen hade vänt sig om från bordet framför dem. Milly var en blond tjej med väldigt långt platt hår, vilket inte var ovanligt i denna klass. Det som gjorde Milly så söt eller rent av vacker var hennes kastanjebruna ögon, vilket också fick henne att se väldigt snäll och omtänksam ut.
"Det kan du ge dig på!" Sa Lisa med ett stort leende och blinkade retsamt åt Milly.
"Ja det är hon, du har ju inte ens vågat ta ett blodprov på dig själv". Nicklas hade tagit bort armen runt Lisa och tittade utmanade på Milly. Han sträckte fram nålen till henne för att hon skulle anta utmaningen. Milly tog emot nålen, men hon såg äcklad ut.
"Varför måste vi göra det? Vi lämnar ju blod varje månad för att se att vårt blod är rent. Så vi vet ju redan vilken blodgrupp vi tillhör". Milly vill inte. Hon var inte rädd för smärtan, men hon tålde bara inte riktigt att se sitt eget blod.
"Där ser du Lisa" sa Nicklas triumferande. "Jag sa ju att du var modigast, Milly vågar inte ens sticka en liten nål i fingret. Fast du är bara modigast av tjejerna, för jag är den modigaste killen här!" För att bevisa detta tog han nålen och stack den rakt in i handflatan. Inte långt in, men tillräckligt för att den skulle sitta kvar av sig själv. Detta gjorde uppenbarligen mycket ont och han gjorde en grimas av smärta, men visade sen stolt handen för Lisa.
"Mer korkad än modig", sa Lisa äcklat och hann precis kolla på Milly, innan de båda började skratta åt Nicklas.
"Såja tjejer nu får ni lugna er så vi kan avluta den här lektionen", Mr. Peterson stod framme vid sitt skrivbord. De tystande och vände blicken mot honom allihop, för alla vill de ju få sluta och gå hem för dagen.
"Ni har jobbat på bra idag, även du Nicklas fast du verkar ha stuckit nålen lite fel." Folk småfnittrade och några vände sig om för att se vad han hade gjort. Nicklas drog surt ut nålen, men inte utan att det gjorde mer ont.
"Men innan vi slutar så tänkte jag att en viss tjej skulle få komma fram här", fortsatte Mr. Peterson. "För det är ju så att hon fyller 16 år imorgon och detta är hennes sista dag hos oss." Mr. Peterson tystnade och hans blick sökte sig bort till Milly. Hon kände hur hon blev alldeles kall inombords när deras blickar möttes. Hela dagen hade hon försökt att glömma bort det, men nu slog verkligheten mot henne igen. Hon reste sig sakta ur stolen och gick fram till Mr. Peterson. Hennes hjärta slog hårt i bröstet som om hon sprungit flera varv runt byggnaden.
"Nå Milly Blakewood vad har du tänkt välja imorgon?" Han log varmt mot henne, men ändå kände hon för att springa därifrån. Salens dörr var öppen, hon kunde springa ifrån det om hon ville. Dock kunde hon inte springa ifrån verkligheten eller sitt livs viktigaste beslut. Hon tog ett lugnade andetag och såg på sin klass för sista gången. Hon mötte Lisas blick för en sekund, sedan vände Lisa bort sin blick och en tår syntes i hennes ena öga. Milly tog mod till sig och öppnade munnen för att släppa ut orden:
"Jag har valt att bli varulv"
Kapitel 1 - Blodiga fingrar
Blodet smög sig sakta fram ur det lilla såret, inom några sekunder hade en bloddroppe bildats. Nicklas, en ung kille med chokladbrunt hår och mörkgröna ögon, såg längtansfullt på blodet. Hans blick var hungrig och man kunde nästan tro att han skulle slicka upp bloddroppen. Bara för att få känna blodsmaken i munnen.
"Nicklas kan du snälla bara trycka ditt finger mot glaset, så vi kan titta på ditt blod någon gång?" Lisa var trött på att sitta och kolla på hur Nicklas satt och lekte med sitt finger, som de stuckit håll på för att få fram blod. Nicklas tittade surt upp på den blonda flickan med ljusgrå ögon. De satt i ett mörkt rum med förtäckta fönster, så att solen inte hade en chans att komma in. Rummet var istället upplyst av några lampor i taket. Det kan tyckas vara en rätt kuslig syn att se ett mörkt rum på detta sätt, med två 15-åringar som leker med blod. Men där stod flera bord och vid vart och ett av dem satt där fler 15-åringar som gjorde samma sak. Det var ingen lek, detta var en vanlig lektion i NO som handlade om blod.
"Bara för att du inte tycker om blod", sa Nicklas surmulet och gjorde en grimas mot henne. Lisa gjorde en ännu fulare grimas och tog nålen ifrån honom. Sedan stack hon hål på sitt eget finger och väntade tills det blev en stor bloddroppe började uppenbara sig på fingerspetsen. Tryckte sedan fingret mot den lilla glasskivan innan hon satte den under mikroskopet.
"Här går det bra ser jag", deras lärare Mr. Peterson hade kommit fram till deras bord. Han var en mycket lång man, säkert 2 m lång. Hans hår var gråsprängt, men trots att han var mycket gammal såg han väldigt ung och nästan vacker ut. Han var en pigg och livfull lärare som alltid hade glimten i ögat. Fast det mest iögonfallande hos honom, förutom hans längd, var hans genomträngande blodröda ögon. Det kändes alltid som att de såg rakt in i själen, såg en för vem man var och inte för vad man var. Nicklas såg upp på den väldiga mannen och såg sin chans att ge igen på Lisa.
"Nej, det gör det inte", sa Nicklas och försökte låta upprörd. "Lisa förstår inte skönheten med blod". Lisa himlade med ögonen mot honom, tittade sedan upp på Mr. Peterson och möte hans genomträngande blick.
"Jaså… tycker du inte om blod Lisa?" sa Mr. Peterson förvånat. Hans blodröda ögon studerade Lisa noga, som om han letade efter ett fel i hennes ansikte. Lisa rodnade och såg åter ner på sitt blod i mikroskåpet.
"Det är inget fel på blod, om man bara hade fått välja sitt eget själv", sa hon tyst mer för sig själv än till Mr. Peterson. "Det är bara så orättvist att vissa av oss inte får en möjlighet att välja vilken ras vi vill bli". När hon sa det var det som om en kall vind for genom rummet, alla tystnade. Ingen skrattade längre eller bråkade om vem som skulle sticka nålen i fingret. Ingen vände blicken åt deras bord, ingen vågade. Alla lyssnade intensivt, hela klassen väntade spänt på vad Mr. Peterson skulle säga. Hade han blivit arg? Men Mr. Peterson såg bara medlidande på Lisa och la sin hand på hennes axel. Kanske kände han hennes ångest över att behöva leva resten av livet med ett val som inte var hennes.
"Det är mycket orättvist, det är det verkligen", Mr. Petersons röst skar genom tystnade som en pil. "Vi borde alla ha rätten att välja. Den fria viljan är viktig, men några av oss har ett öde. Du får inte välja, för att ödet vill att du ska välja denna väg". Han sa det mjukt och nästan poetiskt, samtidigt som man kunde ana en ton av sorg i det. Han tyckte inte heller att det var rätt, men som lärare var han tvungen att låtsas att det var det.
Spänningen i rummet försvann med hans tröstande ord och Mr. Peterson gick vidare till nästa bord. Lisa såg ner i bordet och önskade att hon inte sagt något, hon kände hettan i hela ansiktet av rodnaden. Även om ingen i klassen sett på henne visste hon mycket väl att de alla lyssnat och tänkt samma sak: hon är rädd för det, hon är feg. Fy vad hon skämdes, det var en skam att vara rädd. Nicklas tittade ledset på Lisa och ångrade att han sagt så för att ge igen. Han hade inte menat att vara elak och göra henne ledsen. Tröstande la han armen om henne.
"Äh, bry dig inte om det där. Du är dubbelt så modigt som alla tjejerna i klassen", sa han glatt och det fick henne till att leende se upp på honom. Nicklas och Lisa bråkade alltid om småsaker, men de stöttade alltid varandra när den ena hade det svårt. De var vänner även om de inte erkände det högt.
"Jaså? Är hon modigare än mig också?" Milly, en av de sötaste tjejerna i klassen hade vänt sig om från bordet framför dem. Milly var en blond tjej med väldigt långt platt hår, vilket inte var ovanligt i denna klass. Det som gjorde Milly så söt eller rent av vacker var hennes kastanjebruna ögon, vilket också fick henne att se väldigt snäll och omtänksam ut.
"Det kan du ge dig på!" Sa Lisa med ett stort leende och blinkade retsamt åt Milly.
"Ja det är hon, du har ju inte ens vågat ta ett blodprov på dig själv". Nicklas hade tagit bort armen runt Lisa och tittade utmanade på Milly. Han sträckte fram nålen till henne för att hon skulle anta utmaningen. Milly tog emot nålen, men hon såg äcklad ut.
"Varför måste vi göra det? Vi lämnar ju blod varje månad för att se att vårt blod är rent. Så vi vet ju redan vilken blodgrupp vi tillhör". Milly vill inte. Hon var inte rädd för smärtan, men hon tålde bara inte riktigt att se sitt eget blod.
"Där ser du Lisa" sa Nicklas triumferande. "Jag sa ju att du var modigast, Milly vågar inte ens sticka en liten nål i fingret. Fast du är bara modigast av tjejerna, för jag är den modigaste killen här!" För att bevisa detta tog han nålen och stack den rakt in i handflatan. Inte långt in, men tillräckligt för att den skulle sitta kvar av sig själv. Detta gjorde uppenbarligen mycket ont och han gjorde en grimas av smärta, men visade sen stolt handen för Lisa.
"Mer korkad än modig", sa Lisa äcklat och hann precis kolla på Milly, innan de båda började skratta åt Nicklas.
"Såja tjejer nu får ni lugna er så vi kan avluta den här lektionen", Mr. Peterson stod framme vid sitt skrivbord. De tystande och vände blicken mot honom allihop, för alla vill de ju få sluta och gå hem för dagen.
"Ni har jobbat på bra idag, även du Nicklas fast du verkar ha stuckit nålen lite fel." Folk småfnittrade och några vände sig om för att se vad han hade gjort. Nicklas drog surt ut nålen, men inte utan att det gjorde mer ont.
"Men innan vi slutar så tänkte jag att en viss tjej skulle få komma fram här", fortsatte Mr. Peterson. "För det är ju så att hon fyller 16 år imorgon och detta är hennes sista dag hos oss." Mr. Peterson tystnade och hans blick sökte sig bort till Milly. Hon kände hur hon blev alldeles kall inombords när deras blickar möttes. Hela dagen hade hon försökt att glömma bort det, men nu slog verkligheten mot henne igen. Hon reste sig sakta ur stolen och gick fram till Mr. Peterson. Hennes hjärta slog hårt i bröstet som om hon sprungit flera varv runt byggnaden.
"Nå Milly Blakewood vad har du tänkt välja imorgon?" Han log varmt mot henne, men ändå kände hon för att springa därifrån. Salens dörr var öppen, hon kunde springa ifrån det om hon ville. Dock kunde hon inte springa ifrån verkligheten eller sitt livs viktigaste beslut. Hon tog ett lugnade andetag och såg på sin klass för sista gången. Hon mötte Lisas blick för en sekund, sedan vände Lisa bort sin blick och en tår syntes i hennes ena öga. Milly tog mod till sig och öppnade munnen för att släppa ut orden:
"Jag har valt att bli varulv"
Visa toppen
Show footer