En tolvårig flicka är äntligen lycklig.
Inga elaka ord, slag, blickar. Ingenting.
För hon träffade den där pojken.

Varje dag är flickan lycklig,
tills han inte längre hörs av.
Tre månader går, och tillslut får hon höra att han ljög.
Ljög för henne... ljög om henne.

Så kommer de igen. Orden, knivhuggen i ryggen. Ensamheten.

Flickan är fjorton år och hon ser pojken med gitarren.
De är av samma skrot och korn, lika utstötta. Lika annorlunda.
Han gillar henne, det var vad han sa.
Men hon var bara en sommarflirt, och hans ord betydde ingenting.

Inte för honom, men för mig.

Nu är hon snart tjugo, och inget är som det var... eller?
Hon hör fortfarade alla hånfulla ord, känner dem som en snara runt sin hals.

Hon har en pojke igen... och hon hoppas att det han säger är sant.
Att hon är underbar, det finaste som finns... bra som hon är.

Men hur ska hon våga lita på hans vackra röst?
Hur ska hon någonsin kunna tro på det den vackra pojken säger,
när hennes spegelbild skriker högre än allt.

De har rätt.
De har alltid haft rätt.

Spegeln är min värsta fiende, och minnena mina rakblad.
De skär i mig varje dag, tills jag bryter ihop totalt.
Och det är nära nu... inte långt alls.

Svek gör lika ont när du är tolv år som när du snart ska fylla tjugo...
Ljug inte för mig... jag vet inte om jag klarar det en gång till.

För ensamheten är störst när man inte törs lita på det enda man har.

Det beror på vilken dag det är...