På skolgårdenslekplats en fredagkväll, barnen har gått hem och det är kallt och tyst, det gnisslar från en gunga som lider under tyngd, Det är en liten flicka med ett sinne tungt som bly. Hennes rödgråtna ögon och tomma blick, stirrar in i dimman, begråter det hon ser, Hon är i en värld där barnen aldrig ler. Där knarrandet från gungan blir till pappas tunga steg. Ensam med sin skam och utan hopp, har hon gråtit ut i tysthet under sänglampans sken. Odjuret som bor i pappas kropp, har samhets mjuka händer men ett hjärta utav sten Fridfull och drömlös sömn en fridfull och tynglös dröm då vindens får smeka hennes hår trösta och torka hennes tår medan hjärtat slutar slå. Då tänker hon på mammas varma famn, där hon en gång var så trygg och där hon fick sitt namn. På söndagsskolans bud om att hedra mor o far. Men av det liv hon levde finns det bara minnen kvar. Så länge har hon burit på sin hemlighet, i en tyst familj, där allting tystas ner. Det var en annan tid, en annan verklighet. Och hon svär på sig själv att det ska aldrig hända mer. Med mammas smärttabletter i sin hand, ber hon gud om en plats dit inte pappa kan nå... Och där i mörket vaggar gungan sakta in, och den vaggar henne stilla.. Medans hjärtat slutar slå. Fridfull och drömlös sömn en fridfull och tynglös dröm då vindens får smeka hennes hår trösta och torka hennes tår medan hjärtat slutar slå.

Annons

The photo has no tags

July 2009