Shit... jag hittade ett text-dokument med inlägg från min maniska period under våren på Schillerska... Blev lite tagen och dramat blev stort... kan förresten tillägga att konversationerna med mig själv här faktiskt inträffade i mitt huvud... sjukt läskigt att tänka på det nu efteråt... Well, för att ni ska inse allvaret och mätta eran nyfikenhet så lägger jag upp dem här...

       that's when I felt like talking

    after venus Lit the spark
         he tried Over & over
   she filled his Veins with drugs
       for she is Eden to the fox

      far and wide Venus opened her lips
      only to create Envy by the fox
   the fox heads Now to face her
   but he will fall Under her spell
is she cursed or Simply a slut

Det kan vara sjukt löjligt att skriva detta, men jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig... Ps. Ni behöver inte kommentera, detta är något jag gör för min skull, ett sätt att prata ut helt enkelt.

Så sjukt hur man kan sakna en person, älska en person och samtidigt hata den personen mer än något annat... Det har inte gått en dag sedan jag har ångrat mitt dumma svar på frågan "Vad skulle du göra om jag kysste dig nu?"... Varför svarar man "Vet inte" på en sådan fråga? Vafan, Vincent! Jag har ju fan gått och ältat mig över det i ett halvår!... Nu sitter jag här... Och har lust att bara hänga mig själv... vet inte om det är vetskapen av att det kanske hade kunnat bli något, vetskapen av att om det hade blivit det hade jag varit världens svin, vetskapen av att vad jag än gör kommer jag aldrig undan henne... Varje minut, Varje dag dyker tanken upp: "jag kanske ska snakca med henne?". Samtidigt vet jag att det inte är någon idé för hon skulle bara frysa ut mig som vanligt och ringa och prata om hennes problem som om jag inte var mer än hennes storebror som hon snackade med om hon inte hade något annat för sig...

Hon blev helt förstörd när hennes lilla "Frank" reste bort så hon inte kunde träffa honom, men när inte jag hade accepterat ett samtal eller ens svarat på ett sms i över en vecka var det enda jag fick till slut "Shoo, Vi har inte hörts på åratal... Call me. puss"... Call me?...Call me? Hon tyckte inte ens det var nå idé att skriva Vi har inte SETTS på åratal eller något om att vi borde träffas... när jag väl ringde henne klagade hon bara över att Frank hade stuckit till norrland eller nåt och sen räckte det med det... VAD FAN SKA MAN BEHÖVA GÖRA FÖR ATT VARA LITE MER ÖNSKVÄRD ÄN SÅ?! ... Så... Ta det lugnt, Vinnie...

Något måste ju vara fel på mig om jag nu skulle vara så hemsk att träffa... Fattar inte ens vad det var jag gjorde fel... Hon gav bara signaler som tydde på att hon gillademig på samma sätt som jag gillade henne... Hepp! Über-Felbedömning 2000? Hon gillade mig bara som vän... en vän hon tycker att hon "Är med hela tiden" när vi ses ca 1 gång i månaden... Man hade ju hoppats på att säga att jag tänkte bryta kontakten med henne räckte för att signalera att något inte funkade, men nej... hon fick två chanser till... som hon sumpade... jag vet inte ens om hon får en enda tanke på mig någon gång medans jag dör inombords varje gång jag ser henne...

Två gånger... TVÅ!... har jag känt för att ta livet av mig... Visst, jag har misstankar om att jag är manodepressiv, men nu har jag vart deprimerad sedan Jul... Känns som att vad jag än gör misslyckas det... Om jag är tyst och osocial så är jag emo... är jag social och roar folk är jag tydligen konstig eller Inte lika rolig som de andra... jag är som ett jävla mellanfött barn. Inte lika söt som det minsta, men heller inte lika mogen som det äldsta. Vet inte vem jag hatar mest. Henne eller mig själv...

Nu sitter jag här igen... Tankar om självmord, men vafan gör det för nytta egentligen... Jag har ju vart där innan och hur lyckat var det då? Speciellt andra gången... En övernervös familj och ett dygn bestående utav aktiviteter som dricka flytande kol, försöka sova, spy upp kol, inte kunna äta trots att man snart dör utav hunger och slutligen en huvudvärk som bara den var en anledning till att kapa strupen med en sax. Nä, det dröjer innan jag försöker något sådant igen...

Ingen aning om vad jag vill bli, vad jag vill åstadkomma med livet eller vad jag ens vill nu... Innan visste jag ju iaf att jag ville mer än allt annat bli tillsammans med henne, men nu vet jag inte ens det längre... En del av mig vill det mer än något annat, en annan vill inte ens fösöka för att den vet att jag rent ut sagt är historiens Fail när det kommer till kärlek... rusar in ett ett förhållande där man knappt känner någon utan att ens hinna bli kär först, sedan lyckas kära ner sig i hennes jävla kompis och inte ens lyckas bli tillsammans med henne... Lyckat Vincent... Du lär ju få priset för 2000-talets Love-fail...... den sista delen vill inte bli tillsammans med henne för att jag helt enkelt hatar henne...

Mitt Liv är ett jävla vakuum. har mått såhär innan, men fan såhär länge... och mitt engagemang inom skolan tar stryk vilket betyder skit-betyg, kanske t.o.m. ett eller två IG... Önskar att jag hade orken att utveckla mig till en mer önskvärd person, men om resten av världen inte gillar mig som jag är så kul för dem. "Du ska vara dig själv, take it or leave it"... men det är ju iof jag som blir den som blir ensam, is it not? Aja, jag får väl bli det då... Ett liv utan varken högre eller materiell mening är kanske inte värt att levas, men jag kan ju lika gärna reflektera över vad jag har lärt mig i mina , snart, 17 år här... Lämnar detta öppet för tillägg, eller vad tycker du, Vincent?

- Jo, bra idé så kan du fortsätta ditt meningslösa skrivande när du känner för det...

(här slutar första inlägget)

-Nu var det dags igen eller?
Japp!

En viss känsla första gångerna man hör en uppmuntran från folk. Det känns bra, men efter ett tag så dämpas den känslan till något obetydligt. Ta mig inte fel nu. Jag uppskattar folk som försöker hjälpa, men det hjälper helt enkelt inte längre. Det kan man ju säga berorpå ditten eller datten, mne jag vet varför det inte fungerar på mig längre. Kort och gott: Det innebär ansvar! Jag känner inte att jag har något hopp om någonting.

Inte bara för att "Tha Bitch" som vissa tydligen vill kalla henne (Trots att jag är glad att hon visade mig sann smärta) utan för att det som sagt inte finns någon mening med livet. Varför beté sig såhär eller plugga det här när vi har typ 85 år här och sen "Pang" så dör vi. Och Nej, det finns ingen himmel och inget helvete... Hur vet jag? Det gör jag inte, men om det nu finns en Gud/Gudinna så är han/hon inte värd att dyrkas om vi som hans/hennes folk får lida såhär. Då syftar jag inte på känslor som jag känner utan på allt orättvist lidande som händer och hände. Och då är jag tydligen satanist... "Satan" är alltså hebreiska för "Motståndare" vilket betyder att alla som är Guds motståndare är satanister... kul...

Så jag har alltså blivit en Inåtriktiad, Utåt-sett-känslokall, Musikalisk, Vilse, Missnöjd, Satanistisk Skotte som sitter en hel helg framför Youtube och surfar "Sunes Jul" i ett desperat försök att komma ifrån "Bad thoughts". Än en gång väldigt lyckat!

Jag har ju ett intresse för religion och religionshistoria, men inte motivationen att stå ut med gymnasiet utan några roliga ämnen och med personer som jag tyvärr inte tror att jag är mer än något random negativt inflytande på... jag är alltså "The Reliability". Jag kommer aldrig trots mina försök att utvecklas tillräckligt för att bli populär bland folk. Jag kan bli "En okej kille", men det är typ min limit... Det är inte heller så upplyftande. Så varför ens snacka med folk man inte direkt blir bästa kompis med eller ens bland toppen?

Inget jag gör gör jag för någon annan. Det och så gör jag ALLT för andra. jag borde egentligen ägna mitt liv åt att bli något jag skulle passa som... typ munk eller något. där man inte behöver vara någon. Jag kan inte ärligt försöka vara buddhist eftersom jag behöver vara någon, men samtidigt vet jag att mitt sökande efter att bli den person jag vill vara har inte lett till att jag kommit halvvägs och helt enkelt förstår att jag aldrig kommer nå den personen. Oturligt nog så har jag ju klart tappat bort vem jag var innan. Inte för att den personen var vidare bra... dock vet jag inte ens vem jag är längre.

Och nu lyssnar jag på Frou Frou - Let Go vilket ger mig grovt starka minnen av henne och bilder av hur jag satt i mitt rum med glögg och vin och grät sönder... Jag är inte ens kapabel att gråta längre. Jag är som ett tomt skal. Känner ingenting längre. Får väl Tacka henne för att hon sett till att jag blivit halvt lobotomerad. Tack så mycket om du läser detta! Ett tips, Lyssna på den låten(Frou Frou - Let Go), den är helt underbar... Inte vanligen min stil av musik då jag lyssnar mest på typ Coldplay, Mars Volta, Tool och Perfect Circle, men den låten är sjukt bra.

Tja, antar att jag är klar för tillfället... Ha Det Bra, Vinnie!

- Äh, Dra åt helvete!

(här slutar andra inlägget)

- Men ska han skriva ännu mer nu? Du är en sån jävla pussy! Grina hos någon annan.

Tack för den introduktionen, Vincent. Jag börjar tröttna på dig snart.

- Men vadå? Jag är ju den du vill vara! Sluta vara sådan jävla flicka nu. Från och med Måndag: Inget emotionellt skit, var inte den "trevliga" killen längre. Det kommer du fan inte långt på. Lär dig slåss, kommer du ihåg nazisterna? Mucka med dem, ha inte med dig mer än dina kläder och nävar. Var ett svin mot de du känner. Skit i att förklara dig. De klarar sig utan dig ändå, men du klarar dig inte utan dem... just därför ska du lära dig släppa taget om dem på det svåra sättet. Se till att de inte har lust att vara med dig längre... tänk Star Wars: "Feel the power of the dark side!"

- Skriv inte blajmusik. Skriv om viktiga saker... ingen ger fan i hur du mår. Visa istället hur fel alla andra har. Sluta dränka dina "Sorger" i vin!... Ska du supa ska du festa samtidigt, om det så innebär att du går ut och tar dig in på fester utan att vara bjuden. Härda dig själv: Slå dig i ansiktet när du blir sorgsen, ta ut dina känslor på dig själv tills du lär dig att endast ilska och arrogans tar dig någonvart. Var dock inte dum. Lär dig att manipulera folk. Gå från ekorre till orm. Var en person som kan spela vilken roll som helst. Ljug och lögna. Folk med makt har inte förtjänat den... de har tagit den! Gör det samma.

Så du menar att jag ska bli ett arrogant svin som inte tar skit utan backar ett steg för att sedan ta två tillbaka? Bli den peronen som alla fruktar istället för den alla älskar? Varför försöker jag inte lite mer på att bli den alla älskar?

- Hur har det gått hittills...? Du är ett jävla alkoliserat, morfinberoende nervvrak. Ok, morfin en vecka till, men sen räcker det. Alkohol = bra sålänge du inte är ensam och dricker. Känslor? Vad för gott har de gett dig?...

...

- Nä, precis! Var ärlig, låtsas inte bry dig om folk du inte bryr dig om. Om de tror att du är känslokall? BRA! Det är så det skall vara... du ska bli känslokall... Du är ju redan halvvägs... Lyssna till mig, inte dina "vänner"...

Ok, jag vet inte vad jag ska göra längre, men jag förmodar att ditt sätt lär funka bättre än mitt... Tja... förmodar väl att jag borde säga tack: ... Tack Vincent!

- Är du tillbaka? Det tyder ju inte direkt på något bra... din jävla Pussy!

Äh, ge mig lite tid... Är inte lättaste uppgiften du gett mig...

- Fan vad du klagar, sluta var sådan jävla attentionwhore! Lade märke
till att du inte verkade så glad på Hans idag... Du börjar lära dig...

Jag
måste erkänna att det kändes lite bra att för en gångs skull i mitt liv
inte behöva vara den trevliga artiga killen... Du har rätt... Jag är en
Pussy, behöver härda mig... Men vafan, tänk om mina kompisar tar illa
upp?

- De klarar sig utan dig tills vidare... De har andra kompisar och de
flesta av dem bryr sig inte om dig precis som du inte ärligt kan säga
att du bryr dig om de flesta av dem... Fast du är iof som du är...

Jaja, whatever... Men vafan ska jag göra för att hantera henne? Du vet vem jag menar...

- Ja, glöm henne, tänk på henne som en kaxig lillasyster... Om hon gör
något mer eller om du får reda på att hon gjort något så sänk henne...
jag menar verkligen krossa henne totalt! Se till att hon bryter ihop
till samma nervvrak jag försöker hjälpa...

Ok. Förmodar att du har rätt som vanligt... Jag mår ju inte så vidare bra
och vad har jag för val? Vi får väl se hur ditt sätt funkar... Tack
igen, Vincent!

läskigt! Är det bättre nuförtin' då?