December
Sunday 9 August 2009 photo 1/3
|
Här följer en liten beteendeförklaring av mig själv :P
Jag har funderat en del och kommit fram till varför mina reaktioner på vad vissa människor säger är så dramatisk, rent emotionellt ( dvs. inte alltid vad jag väljer att visa. ).
Till exempel, ett beteende jag aldrig kunnat hantera är folk som låtsas tycka allt är ok, eller att alla är ok, eller att allt alltid är bra (eller ja, självfallet går världen under så fort något litet går snett och planerna inte går helt igenom).
Att låtsas att allt och alla är ok känns för mig som att ljuga för sig själv, eller för sin omgivning, men det är som sagt enbart helt min reaktion och jag menar inte att det egentligen är fel att göra så eller ha den attityden, utan att jag bara inte riktigt kan hantera folk som gör så, för jag helt enkelt inte förstår varför man gör så.
Ett annat beteende jag inte riktigt fattar är folk som efter att ha gjort något nytt (rest till berlin, rökt på, flyttat hemmifrån, fått flickvän, tatuerat snoppen, you name it) anser sig vara på ett helt nytt stadium av existens och helt "beyond" allt och alla erfarenheter de haft tidigare, och från och med nu är det bara den nya erfarenheten som duger.
Exempel;
Jag åkte till venedig, fan vad vi drack och knullade och mådde som kungar, från och med nu ska jag dissa alla andras berättelser och erfarenheter alternativt tycka allt är lite tråkigt och grått enbart för att jag varit i venedig.
därför väljer jag att leva i tron att venedig konstant är den ultimata platsen och att människor där, på något biologiskt vis, muterats till ultimatare varelser än platsen jag befinner mig på nu. (Eftersom den suger kuk, och det är inte jag som får det att bli så. )
Då känner jag ärligt talat mest att "varför stannade du då inte i din tripp/venedig/lägenhet eller vad fan det nu kan vara, fegis?"
Ska man alltid tala som att saker är ultimata och ouppnåliga eller "det bästa jag varit med om" tycker i alla fall jag att man underskattar världen och sina vänner och omgivnings potential.
Ni får gärna gå fram till mig och säga "pascal, du var rolig, men jag hade roligast när jag och Erik åkte ut och blablabla med dom killarna och vi blablabla hela natten" när vi är döda, men tills dess, låt mig vara jag så jag får chansen att antingen strunta i dig eller ta med dig ut och visa vad livet verkligen kan vara om man bara låter det vara så bra som det är.
Livet är inte nivåer, enligt mig, allt är mer eller mindre flytande, och även fast man konstant utvecklas, kan man alltid få en släng av det förgångna, eller plötsligt ta ett jättekliv frammåt när en tanke eller händelse leder en på vägen.
Senare kommer jag skriva om mina egna attitydproblem och dylikt, men dessa har jag redan reflekterat massor över, så jag ville bara dela med mig av anledningar till varför pascal ibland väljer att inte kolla någon i ögonen eller drömmer sig bort.
Snook på bilden btw. Bra skit :)
Jag har funderat en del och kommit fram till varför mina reaktioner på vad vissa människor säger är så dramatisk, rent emotionellt ( dvs. inte alltid vad jag väljer att visa. ).
Till exempel, ett beteende jag aldrig kunnat hantera är folk som låtsas tycka allt är ok, eller att alla är ok, eller att allt alltid är bra (eller ja, självfallet går världen under så fort något litet går snett och planerna inte går helt igenom).
Att låtsas att allt och alla är ok känns för mig som att ljuga för sig själv, eller för sin omgivning, men det är som sagt enbart helt min reaktion och jag menar inte att det egentligen är fel att göra så eller ha den attityden, utan att jag bara inte riktigt kan hantera folk som gör så, för jag helt enkelt inte förstår varför man gör så.
Ett annat beteende jag inte riktigt fattar är folk som efter att ha gjort något nytt (rest till berlin, rökt på, flyttat hemmifrån, fått flickvän, tatuerat snoppen, you name it) anser sig vara på ett helt nytt stadium av existens och helt "beyond" allt och alla erfarenheter de haft tidigare, och från och med nu är det bara den nya erfarenheten som duger.
Exempel;
Jag åkte till venedig, fan vad vi drack och knullade och mådde som kungar, från och med nu ska jag dissa alla andras berättelser och erfarenheter alternativt tycka allt är lite tråkigt och grått enbart för att jag varit i venedig.
därför väljer jag att leva i tron att venedig konstant är den ultimata platsen och att människor där, på något biologiskt vis, muterats till ultimatare varelser än platsen jag befinner mig på nu. (Eftersom den suger kuk, och det är inte jag som får det att bli så. )
Då känner jag ärligt talat mest att "varför stannade du då inte i din tripp/venedig/lägenhet eller vad fan det nu kan vara, fegis?"
Ska man alltid tala som att saker är ultimata och ouppnåliga eller "det bästa jag varit med om" tycker i alla fall jag att man underskattar världen och sina vänner och omgivnings potential.
Ni får gärna gå fram till mig och säga "pascal, du var rolig, men jag hade roligast när jag och Erik åkte ut och blablabla med dom killarna och vi blablabla hela natten" när vi är döda, men tills dess, låt mig vara jag så jag får chansen att antingen strunta i dig eller ta med dig ut och visa vad livet verkligen kan vara om man bara låter det vara så bra som det är.
Livet är inte nivåer, enligt mig, allt är mer eller mindre flytande, och även fast man konstant utvecklas, kan man alltid få en släng av det förgångna, eller plötsligt ta ett jättekliv frammåt när en tanke eller händelse leder en på vägen.
Senare kommer jag skriva om mina egna attitydproblem och dylikt, men dessa har jag redan reflekterat massor över, så jag ville bara dela med mig av anledningar till varför pascal ibland väljer att inte kolla någon i ögonen eller drömmer sig bort.
Snook på bilden btw. Bra skit :)
Comment the photo
Men jag håller med'reyy! Bara för man varit och åkt kanot i sahara så betyder det inte att man är en bättre människa, att man förtjänar att aldrig dö.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/vincent-vega/399223892/
Visa toppen
Show footer