Klockan är nu fyra och jag är fortfarande klarvaken. Kanske beror det på att jag i mitt undermedvetna faktiskt börjar bli trött eller så beror det på allt som har hänt den här sommaren och hela våren och hela det nya året snarare. Eller allt som inte har hänt rättare sagt. Just nu är jag bara så frunktansvärt trött på hela den här situationen. Och då reagerar jag som jag alltid reagerar i situationer jag finner hopplösa. Jag ger upp, jag vill bara att du ska bort just nu. Flytta för faan. Jag orkar inte. Orkar inte med att jag inte förstår varför du alltid längtar bort härifrån, orkar inte med att du alltid är någon annan stans än när jag behöver dig. Och skyll inte ifrån dig, jag är hemma långt mycket mer än du är det, även om jag vissa nätter också befinner mig någon annan stans. Jag orkar inte med att jag; ju längre tiden lider, desto mer avskärmas från ditt liv, förut var det vårat liv, allt skulle bli bättre när du bodde närmare, snarare har avståndet nu ökat mer än någonsin. Minns du somrarna förr? Vi höll ihop som klister, vi hörde ihop som, jaa spagetti och köttfärssås. Du bodde praktiskt taget här varenda dag hela förrförra och förra sommaren, men på riktigt då, du och jag var båda närvarande i hemmet vi delade. Vi delar fortfarande samma hem men inte samma värld. Längre. Det gör mig ledsen och sårad att känna att du inte längre kan prata med mig. Alltid när du vill något så känns det som om du går till någon annan. Som att jag inte duger längre. Eller inte förstår dig, vilket du nog i så fall har rätt i. Jag förstår dig inte längre för jag känner dig inte längre. Ända sedan 2008 trädde in har det blivit mer och mer påtagligt uppenbart att jag inte känner dig som förr. Jag blir irriterad när du aldrig tar dig riktig tid för någonting. Du har alltid någon att träffa, alltid något att göra, alltid på språng, aldrig riktig tid för att göra något helhjärtat. Sluta försöka vara överallt och göra allt samtidigt, du tappar bort viktiga saker på vägen och förbiser saker lätt. Det har varit såhär under en mycket lång tid nu och jag är fruktansvärt trött och less på det här, jag orkar som sagt inte längre.
Är det här början till någon som inte varar för evigt, som vi sa?
Försök ändra på ditt beteende eller förlora mig.

"Kärleken den övervinner allt
Kärleken den värmer när det är kallt
Kärleken går bäst i symbios
Kärleken nyckeln till alla lås
Och i upp- eller nedgång så finns den där
Låt den vara din ledstång dit livet bär
Så kommer allt gå perfekt tillslut
För kärleken mynnar alltid ut"

Annons

The photo has no tags

June 2010