April
Monday 17 November 2008 photo 1/3
|
Föredelen med att växa upp med två kulturer är att de på något sätt kompletterar varandra. Det man inte får från den ena får man från den andra.
När jag var väldigt liten, en sisådär tre-fyra-fem, kommer jag ihåg att min mamma sa att "man ska ge till de man älskar".
Det är ju egentligen inte en märkvärdighet, för många en självklarhet.
Men eftersom att jag var sådär jätteliten och dykade min mamma och inte ofta blev tilltalad som en jämlike (med det menar jag allt äckligt gullande och bebisspråk som små barn egentligen inte gillar), tog jag stor fasta vid de orden. Jag minns de än idag och försöker att alltid leva upp till dem.
Jag vet att man säkert menar det i sverige med, att man ska ge åt dem som betyder något, men jag tror aldrig att man VERKLIGEN tar det på allvar. Man är så mycket mer egoistisk i det här landet.
Jag vet som ett faktum till exempel att min mamma alltid ger mig så mycket mer än hon ger sig själv, på ett år lägger hon ut tusentals kronor mer på mina resor, utbildning, nöjen, än på sig själv under flera, flera år.
Och jag vet också som ett faktum att min pappa hellre lägger ut pengar på sin motorcykel än på mig. Han har bara under det här året lagt ner tusentals mer kronor på sin Ducati än vad han har gjort på mig under flera, flera år.
Hur som helst, mammas kultur har lärt mig att uppskatta sina äldre släktingar, man vet aldrig hur länge de kommer att bebo denna jord.
Varför tycker ni, svenskar (ja för det är vad jag kallar er när jag pratar om att växa upp i två kulturer) att det är konstigt när jag åker till min farmor två gånger i veckan och hälsar på?
Hon har gett mig så mycket under alla dessa år, det minsta jag skulle kunna göra för att återgälda henne vore väl ändå att göra ett besök då och då, lyssna på hennes historier, hjälpa henne, sitta och lösa korsord och spela plockepinn?
När jag var väldigt liten, en sisådär tre-fyra-fem, kommer jag ihåg att min mamma sa att "man ska ge till de man älskar".
Det är ju egentligen inte en märkvärdighet, för många en självklarhet.
Men eftersom att jag var sådär jätteliten och dykade min mamma och inte ofta blev tilltalad som en jämlike (med det menar jag allt äckligt gullande och bebisspråk som små barn egentligen inte gillar), tog jag stor fasta vid de orden. Jag minns de än idag och försöker att alltid leva upp till dem.
Jag vet att man säkert menar det i sverige med, att man ska ge åt dem som betyder något, men jag tror aldrig att man VERKLIGEN tar det på allvar. Man är så mycket mer egoistisk i det här landet.
Jag vet som ett faktum till exempel att min mamma alltid ger mig så mycket mer än hon ger sig själv, på ett år lägger hon ut tusentals kronor mer på mina resor, utbildning, nöjen, än på sig själv under flera, flera år.
Och jag vet också som ett faktum att min pappa hellre lägger ut pengar på sin motorcykel än på mig. Han har bara under det här året lagt ner tusentals mer kronor på sin Ducati än vad han har gjort på mig under flera, flera år.
Hur som helst, mammas kultur har lärt mig att uppskatta sina äldre släktingar, man vet aldrig hur länge de kommer att bebo denna jord.
Varför tycker ni, svenskar (ja för det är vad jag kallar er när jag pratar om att växa upp i två kulturer) att det är konstigt när jag åker till min farmor två gånger i veckan och hälsar på?
Hon har gett mig så mycket under alla dessa år, det minsta jag skulle kunna göra för att återgälda henne vore väl ändå att göra ett besök då och då, lyssna på hennes historier, hjälpa henne, sitta och lösa korsord och spela plockepinn?
Visa toppen
Show footer