April
Sunday 30 November 2008 photo 1/1
|
Här är en dikt som jag gjort till Angeläget (det har något samband med Amnesty).
namnet på dikten är inte klar än.
"Varför gå till stället som tar ifrån mig mitt jag?
Varför gå till stället där tack delas ut som slag?
Varför ens stanna ett litet tag?
En handuppräckning, destruktiv kritik.
Jag säger vad jag vill ha sagt och lämnar allt åt slumpen.
Måste trippa på tårna för om hälen vidrör marken så är det kört.
Jesper sneglar över axeln och hans mun skapar ljudlösa ord till mig.
När jag uppfattar hans ord slås jag av panikångest.
I ett litet ögonblick slocknar mitt hjärta.
Klockorna ringer som en påminnelse till mina ben.
Jag springer ut, springer snabbare än någonsin.
Mina ben viker sig och får smaken av grus i munnen.
Jesper är ikapp nu.
Hjärtats strävan att fortfarande pumpa blod gör att mina händer täcker mitt ansikte.
Han slår hårdare än vad jag kommer ihåg.
Folk stod runt omkring och tittade på men samtidigt inte såg.
Slagen kom snabbt och jag blundade och hoppades på det bästa.
Jag får inte gråta, jag får inte gråta.
Efter ett tag upphörde allt, jag slog upp ögonen och fann mig vara i himlen.
Nej, det var tyvärr bara molnen ovanför.
Jag gick hemåt med trasiga läppar och min tröja som på morgonen var vit, var vid den tidpunkten rosa.
Mamma stod i köket när jag kom hem, våra blickar möttes men hennes whiskeyskadade ögon bytte håll.
Jag lade mig i sängen och tsunamin från mina ögon drabbade mina kinder och sängkläder.
Och jag är tillbaks på noll." © Viktor Nilsson
Varför gå till stället där tack delas ut som slag?
Varför ens stanna ett litet tag?
En handuppräckning, destruktiv kritik.
Jag säger vad jag vill ha sagt och lämnar allt åt slumpen.
Måste trippa på tårna för om hälen vidrör marken så är det kört.
Jesper sneglar över axeln och hans mun skapar ljudlösa ord till mig.
När jag uppfattar hans ord slås jag av panikångest.
I ett litet ögonblick slocknar mitt hjärta.
Klockorna ringer som en påminnelse till mina ben.
Jag springer ut, springer snabbare än någonsin.
Mina ben viker sig och får smaken av grus i munnen.
Jesper är ikapp nu.
Hjärtats strävan att fortfarande pumpa blod gör att mina händer täcker mitt ansikte.
Han slår hårdare än vad jag kommer ihåg.
Folk stod runt omkring och tittade på men samtidigt inte såg.
Slagen kom snabbt och jag blundade och hoppades på det bästa.
Jag får inte gråta, jag får inte gråta.
Efter ett tag upphörde allt, jag slog upp ögonen och fann mig vara i himlen.
Nej, det var tyvärr bara molnen ovanför.
Jag gick hemåt med trasiga läppar och min tröja som på morgonen var vit, var vid den tidpunkten rosa.
Mamma stod i köket när jag kom hem, våra blickar möttes men hennes whiskeyskadade ögon bytte håll.
Jag lade mig i sängen och tsunamin från mina ögon drabbade mina kinder och sängkläder.
Och jag är tillbaks på noll." © Viktor Nilsson
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/visslarenfrank/301212654/
Visa toppen
Show footer