Nu har jag setat uppe till två på natten, med en jävla ögoninflammation, och plågat mig själv med gammal skit. Jag är så jävla förbannad på kukhuvudet i förorten till huvudstaden. Jag FATTAR inte hur han lyckats med den han gjorde, och det han gör. En av de dummaste människor jag haft nöjet att träffa, och såhär i efterhand förstår jag inte att jag inte bara lackade ur när jag väl träffade honom. Jag brukar aldrig vara den som ojar sig i efterhand, men när jag nu vet hur mycket skit som hade kunnat undvikits så är det jävligt bittert. Jag har själv del i det, men jag står för det. Han är så jävla nonchalant att jag är spyfärdig efter att ha läst hans dravel.

Kom nu inte med nåt om att jag projicerar; den ilska jag känner för mig själv är inte tillnärmelsevis densamma som den jag känner för idioten. Avundsjukan gör sig också påmind; jag hatar honom. Den beskrivningen kan jag inte tillämpa många människor, hur cynisk jag än må verka.

"En skada kan inte göras ogjord då den redan skett." - No shit, Sherlock. Det är fanimig som att försöka resonera med en femåring,

Vi syns i november.

Annons

The photo has no tags

November 2009