STOLT min resention om Ernest Hemmingway xD

Ernest Hemmingway, Farväl till vapnen

Farväl till vapnen – titeln är lika aktuell nu som när Ernest Hemmingway skrev boken på 30-talet. Krigets fasor och meningslöshet ses genom officeren Mr Henry´s ögon. Han är 19 år, amrikan och stationerad i italien.

Dagarna fylls av närheten till fronten. Soldater och fordon kämpar sig fram genom snösörja och leriga vägar på väg till eller från fronten. Ambulanser och sjukvårdare befinner sig bakom fronten där utrustas och underhålls för att vara i gott skick när de kallas för att hämta sårade och döda. Samhället de befinner sig i är oskadat och fungerar därför rätt normalt. När Henry och hans kompisar är lediga festar de på puben, träffar tjejer, skämtar och glömmer kriget så gott de kan. När kriget inte går att glömma pratar dom om hur fullständigt vidrigt det är och meningslöst det är att bli dödad av andra unga män de inte ens känner. Det absurda med krig löper som en röd tråd genom boken.

Kärlek och förälskelse hindras inte nämnvärt av kriget, snarare tvärtom. Man lever för dagen och försöker få ut så mycket av livet som möjligt, för nästa dag kan man vara död. Henry träffar av en slump Cathrine Barkley, en engelsk sjuksköterska vars pojkvän tidigare i kriget dödats. Henry och Cathrine tillbringar stunder tillsammans för att fördriva tiden. I krigets oförutsägsbara drama är att leva för stunden ett skydd mot ytterligare förluster och sorger.

Det ska bli en sammandrabbning med fienden. Ambulanserna ska finnas på plats för att transportera sårade och döda. Henry, som ansvarar för ambulanserna, och hans vänner väntar, äter och pratar. "Det finns inget så vidrigt som krig" säger Pasini. Andra fyller i med den sanning som förklarar detta krig och de föregående

"I varje land finns en klass som styr landet som inte förstår nånting och aldrig kommer begripa. Det är därför vi har det här kriget." En annan säger "Och den klassen tjänar också pengar på det."

Som en grym bekräftelse av samtalet drabbas de av granateld. Henry skadas svårt. Pasini´s ena ben slits av och han dör bredvid Henry som förtvivlat försöker rädda sin vän. Meningslösheten och vansinnet med kriget framstår som i eldskrift när Hemmingway beskriver kaoset, förödelsen och döden som granaterna orsakar. De sårade förs till fältlasarettet. Därifrån transporteras Henry till Milano.

Cathrine och Henry träffas igen och i den förtvivlade situationen så drabbas de av kärleken. De tillbringar en sommar tillsammans medan hans ben läks. Henry skickas tillbaks till fronten. Efter några slag börjar reträtten efter att tyskarna, österrikarna och kroaterna brutit igenom linjerna i norr. Reträtten urartar till kaos. Plötsligt är fiender och allierade lika farliga för Henry det beror på att han kan anses att vara desertör. Henry lyckas ta sig till Milano och Cathrine. De flyr i en roddbåt från Milano till Schweiz. De slår sig ner i Montrouix i bergen.

Cathrine är gravid och båda längtar efter barnet. De upplever en mycket lycklig tid fram till förlossningen. När barnet ska födas går nånting fel. Det blir akut kejsarsnitt. Babyn har navelsträngen runt halsen och dör. Läkarna lyckas inte hejda Cathrines blödningar och hon dör också. Boken slutar med att Henry i chocktillstånd lämnar sin döda älskade och deras nyfödda döda son på sjukhuset. Ensam går han till hotellet...

Jag tycker att boken var långtråkig men fortfarande intressant och gripande vid vissa tillfällen. Jag tycker att boken på ett bra sätt visar hur snabbt det går att förlora allt och att man inte ska ta något för givet.

(Mammas kommentar: Vi behöver inte döda varandra i krig för livet är så bräckligt ändå.)

//

Christian o Company

Vadå ofta :( Jag kan när jag vill!