Bla bla bla pallar inte skriva mer!

Men det gör jag så här kommer en spökhistoria som jag hittat på som handlar om en tjej som heter katarina:



STAR Webban © digi-tops



Star är mitt kloka sto. Jag har haft henne nu i nästan fem år, sedan jag vuxit från ponnystorleken. Jag har ridit mest dressyr men på senare år blivit mer intresserad av hoppning. Hoppning i fält tycker även Star om. Jag tar lektioner på en ridskola som finns bara 1 km hemifrån och jag brukar rida längs vägen dit och tillbaks. Star är mycket trafiksäker och gammal nog, 14 år, för att inte bli särskilt upphetsad av överraskningar.



Vi bor på en gammal lantgård med stall och har renoverat stället från grunden. Ovanpå stallet finns min lägenhet med 2 små rum och pytteliten toa. Jag tycker att det är ett fint arrangemang och mina kompisar kommer gärna till mig för att se på tv eller sånt.



På onsdag är det dags igen för min hopplektion och jag gör Star i ordning. Vi rider till ridskolan på den gräsbevuxna vägrenen som vanligt. Idag skall vi träna att snäva svängar. Det skall bli spännande.



Från vägrenen fortsätter jag rida Star på en äng. Vi galopperar i full karriär och jag är inte ett dugg orolig för kaningropar eller stenar. Ängen ser inte ut att sluta någonstans så vi kör på. Det är bara äng med gräs, blommor, fjärilar och några träd så långt ögat når vilket håll man än tittar. Solen skiner, det fläktar lite och det finns några vita molntussar på himlen. Mellan ängen och molnen flyger det fåglar och deras kvitter är det ända som hörs utöver Stars dova hovtramp.



Jag rider ovanligt bra med tanke på att jag varken har sadel eller tyglar. Jag håller i manen och låter Star bestämma takt och riktning. Plötsligt stannar Star och spanar mot horisonten. Nu hör även jag att en häst gnäggar någonstans bortom synfältet. Star sätter full fart mot ljudet och snart hamnar vi i en välkomnande, nyfiken flock av hästar. De trängs, gnäggar, nosar, knuffas och är allmänt glada för att träffa Star. En liten fölunge nästan hoppar på Star och ställer till med en yster "regndans" framför Star. Den lilla försöker dia Star. "Stackars lilla föl" tänker jag, "har du blivit av med din mor och tror nu att Star är din mamma".



Katarina, Katarina … var är du?



Jag kliver av och hälsar artigt på de andra hästarna. De flesta tycks vara glada för människor, men några stycken aktar sig noga för att komma nära. Lilla fölet lämnar inte Star och följer henne hela tiden. Star är väldigt glad för det vita fölet och putsar den vid manen. Fölet vill dia igen. Har Star mjölk?



Flocken vill flytta sig och jag kliver upp på Stars rygg. Vi vandrar över bäckar, genom små skogsdungar till en dal för övernattning. Star står vid vår sida när lilla fölet och jag kurar ihop oss i gräset för att sova. På morgonen väcker Star oss med en vänlig och varm fnysning. Vi flyttar oss flera gången under dagen och mot kvällningen till en ny nattplats. Lilla fölet och jag är som syskon och som barn till Star som hela tiden har ett vakande öga på oss.



Dagarna går, kanske veckorna, jag vet inte så noga. Jag är aldrig hungrig eller törstig och njuter av min tillvaro tillsammans med Star, fölet och de andra hästarna. Men – en kväll blir det ändring på det härliga livet. Star bokstavligen kör mig ut ur flocken! Hon jagar mig bort från hästarna in i den mörka natten. Vad har jag gjort för ont? Varför får jag inte stanna? Snälla Star – jag älskar ju dig. Jag börjar gå bortåt från Star och flocken i den mörka natten och bryr mig inte vart jag går. Mitt hjärta är brustet för det oväntade och tvära avskedet. Jag gråter och lunkar vidare i natten.



Efter en lång vandring ser jag en liten ljus prick vid horisonten. Automatiskt börjar jag gå åt det hållet. Pricken blir större och större tills jag tycker mig kunna se en tunnel i ljuset. Jag går vidare framåt som dragen av en magnet. Det är ingen tvekan om det, det här är rätt väg. Rätt väg till vad då? Det vet jag inte. Jag går i tunneln och allt börjar rotera, vad som är vägg eller golv går inte att se och jag blir helt snurrig och svimmar, tror jag.



Katarina!

Mamma?

Oh, gode gud, du är äntligen här! Katarina. Oh Katarina!



"Larma läkaren, jag tror Katarina har kommit tillbaka", ropar mamma. Mamma kramar hårt i min hand och ojar. Jag öppnar ögonen och stänger dem igen med det samma. Jag måste smälta det jag såg: slangar, droppflaskor och maskiner med blinkande skärmar. Jag ligger på sjukhuset sjunker det långsamt in i skallen på mig. Men hur har jag hamnat här?



Jag öppnar ögonen igen och tittar på mammas överlyckliga och tåriga ansikte. "Vad har hänt, varför ligger jag här?", mumlar jag. Mamma drar in andan, rätar på sig och ser inte fullt så lycklig ut. Mamma säger: "Du blev påkört av en bil på vägen till ridskolan och har varit medvetslös under 14 dagar." Mamma drar in andan igen och ser riktigt ledsen ut innan hon fortsätter: "Star blev …"



"Jag vet mamma" säger jag, "Star är på det eviga grönbetet och diar sitt lilla vita föl. Star har tagit hand om mig under den senaste tiden men sedan föste hon mig ut ur flocken till ljustunneln. Oh mamma, jag saknar Star mycket men jag vet att Star är jättelycklig med sitt föl". Mamma tittade på mig med en underlig blick.



Jag hade brutit ett antal ben, fått hjärnskakning och varit medvetslös i 2 veckor. Jag blev utskriven från sjukhuset och hemma väntade det ett jättekalas för mig. Alla kompisarna och hela närmaste släkten var där och vi hade mycket roligt. Mamma hade utforskat i Stars förflutna och berättade, medan hon tittade väldigt konstigt på mig, att Star hade en gång fött ett vitt hingstföl som hade dött strax efter födseln. Efter firandet ville jag sova i min egen lya och stapplade med kryckorna till stallet. Åsynen av den tomma boxen tog mig hårt men sedan tyckte jag mig se Star och fölet i boxen. De var genomskinliga, som spöken, men inte skrämmande. Det kändes som om Star ville skicka en hälsning till mig. "Jag hälsar dig och fölet tillbaka", sade jag och sedan försvann hästarna.



Jag sov gott, trotts gipset och drömde om Star, fölet och flocken på det eviga grönbetet.



------------------ EPILOG ---------------------



Mamma hade låtit djursjukhuset ta hand om Stars kropp för kremering. Jag brydde mig inte så mycket om kroppen, eftersom jag visste att Star har det så bra i sitt nya liv efter detta liv. Bilföraren som körde på oss vårdas fortvarande på Ystad sjukhus och denne ville jag inte tänka på nu. Jag ville se framåt, komma igen, bli frisk och börja fundera på en ny häst och planera en ny träningssäsong. Och viktigast av allt, var att veta, att Star var lycklig.

/ Katarina