God, jävla jul då...

Jag vet inte varför.
Jag får alltid ångest vid jul.
Just nu är den så kraftig att jag bara vill spy och blöda.
Men jul har aldrig varit något speciellt för mig.
Har oftast bara spelat med för att inte vara konstig.
Visst det finns saker med traditionen som jag älskar.
Men jag skulle lika gärna klara mig utan.
Jul är en högtid för barn.
För det var sista gången jag kommer ihåg att jag uppskattade jul.
Det jag verkligen ogillar med jul är julklapparna!
För antingen får man bara saker man ändå inte vill ha,
eller bara OK julklappar som man inte kan tacka för på rätt sätt.

Men de två senaste jularna har jag faktiskt tyckt om.
2009 spenderade jag den med L.
Bodde med henne i sådär två veckor.
Både jul och nyår.
Det spelade ingen roll vad hon gav mig i julklapp, för det var från hjärtat.
Och det är de gåvorna som räknas.
Och jag tyckte inte det var jobbigt att köpa gåvor till henne heller.
2010 hade jag hittat julklappar som jag visste att hon skulle älska.
Och även fast jag inte träffade henne under julen då, så var jag glad och förväntansfull och bara väntade på att få träffa henne och ge henne julklapparna.
För när hon log kände jag att det inte fanns något i hela världen att oroa sig för.
Med henne är det närmsta jag har kommit lycka i hela mitt liv.
Jag har aldrig älskat någon i mitt liv.
Inte ens min familj.
L är(var) den enda. Hon var min bästa vän.
Mitt ljus i mörkret.

"Jag har aldrig riktigt trott på vänskap.
Framförallt inte såndär djup och "intim" vänskap.
Har mesta delen sett det som en myt.
Något som man bara ljugit ihop för att man önskar att det kunde vara så, något som ger en bra story i filmer och böcker, typ.
Men sen träffade jag L, och jag kunde inte förstå hur en värdelös skit som jag förtjänade något så underbart.
Hon hade en förmåga att bara med sin närvaro få upp mig ur det mörkaste mörker.
Till en början när vi lärde känna varandra, så fanns det massa saker med henne som störde mig något enormt, men som sen blev till de saker jag älskade mest med henne.
Men nu har jag förståt varför en värdelös skit som jag fick ha en så underbar vän, inte för att jag förtjänade det, utan för att bringa mig mer smärta.
En smärta så outhärdlig att jag knappt kan andas ibland.
Det har snart gått 10 månader, och jag har precis börjat kunna se tillbaka på min tid med dig och faktiskt le.
Men det går inte en enda dag utan att jag har dig i mina tankar.
Jag saknar dig så jävla mycket, L!
Min magiska, glittrande Älvdrottning."

END OF WHINE!
<b style="font-size: large; "><u style="font-weight: bold; font-size: large; ">

Annons

The photo has no tags

Camera DSC-W180

Focal length 6 mm

Aperture f/5.4

Shutter 1/250 s

ISO 100

Date

April 2013