March
Saturday 28 August 2010 photo 2/2
|
Natural Horsemanship
Det ledde till mirakel
Jag hoppar upp på din rygg, den är knappt svankig alls längre, och varken du eller jag kan vänta på att ge oss av för en liten runda nu på kvällen.
Du skrittar på snabbt, du är ivrig och vill helst trava fram, men även om även jag vill öka farten så vet jag att du måste skritta ett tag till.
Så plötsligt stannar du, du lyssnar, spänner din kropp och blåser med näsborrarna.
Jag sitter tyst och lyssnar med dej, men min hörsel kan inte uppfatta vad du har hört, jag tror att du bara inbillar dej någonting och smackar, men du vill inte, du vrider ditt huvud och tittar bakom dej, jag förstår vad du menar och tittar, där står Pablo, en av kennelns hundar, även om jag tänkt rida upp till vägen får jag vända om, men vad gör det.
Pablo springer framför oss och nu låter jag dej trava, du vet vilken trav som är mjukast att sitta ner i och använder dej av den, du vet att det är bekvämare för mej.
Jag låter dej trava fram till gårdsplanen, Pablo stannar, jag ropar på honom, och så fortsätter vi.
Jag låter dej skritta genom skogens tysta skönhet, jag lyssnar, men inga fåglar sjunger, jag vet inte varför, men det brukar vara tyst om kvällen.
Vi kommer ut på en äng med perfekta förutsättningar för en trav, du spetsar öronen och jag nuddar dej lätt med fötterna och du travar, öronen är spetsade, och jag tänker tillbaka på den tid då jag red dej i bett, då du alltid var så, ja känslokall, då du aldrig gjorde mer än vad du behövde, då jag hade pressat dej, nu lever vi i harmoni, och bettet är utbytt mot en luddad grimma.
Jag ler, och vi kommer snart in i skogen igen, det är tyst, och jag vänder mej om för att se var Pablo är.
Han är inte där, jag behöver inte säga någonting, inte dra i tyglarna bara luta mej en liten aning bakåt så stannar du.
Jag ropar på Pablo, jag lyssnar, och lyssnar jag så lyssnar du.
Snart hör jag hans flåsande och hur han röjer fram i skogen, när jag ser honom runda kröken så ger jag dej ett lätt tryck av skänklarna, så skrittar vi vidare.
När vi kommit upp på backen så smackar jag på dej, låter dej trava några meter för att sedan fatta galopp.
Du sänker huvudet när vi kommer mot det första hindret som nästan är förstört, vi flyger för ett ögonblick.
Efter några meter hoppar vi ett till hinder, och sedan ligger två björkstockar framför oss, den ena har legat där sedan du först bar mej på rundan, den andra har precis fallit, du har aldrig sett den förut, du hoppar den första, saktar av till trav.
Jag tvekar, nu kommer du göra som du alltid gjort innan, hela tiden.
Men istället för att stanna och sakta lyfta alla benen, ett i taget över stocken så spänns hela din kropp och du hoppar, högt över hindret, minst trettio centimeter, jag känner hur lyckan sprider sej i kroppen och överförs till dej.
VI galopperar igen och när vi kommer ut ur skogen igen hoppar jag av, jag leder dej.
När jag ska spola av dina ben, istället för att bli rädd, nosar du på slangen och blåser sedan varmluft på mej samtidigt som du immar igen mina glasögon.
Jag älskar dej, min kära vän, min älskade häst, en stor del av mitt hjärta
Min Fold
Annons
Visa toppen
Show footer