Saturday 20 March 2010 photo 1/1
|
Seriöst, läs detta. Detta är inget kedjegrejs, jag måste bara få ut detta till alla, för jag vet ett par som kommer att ta åt sig, eller känna igen typen.
Du där. Yes, you. Du som alltid klagar på hur förjävligt livet är. Som alltid klagar på att ingen älskar dig, på att du inte har någon som älskar dig.
Du.
Du är visst älskad, hur kan du inte förstå det? Hade du inte varit det hade du inte varit vid liv nu. Då hade dina föräldrar slagit ihjäl dig sedan när du föddes, om inte innan. Du hade blivit sönderslagen varje rast i skolan. Men så är det inte.
Men jag.
Jag hatar dig. Eller ja, inte dig, men ditt jävla sätt att vara på. Tror du att vi kommer att älska dig mer bara för att du klagar? Det enda som händer är att vi tycker synd om dig till en början. Sedan blir ditt klagande jobbigt, och vi tar avstånd från dig, och allt blir en dålig cirkel.
Jag förlorade precis min kusin.
Han var underbar, snäll och rolig. Av anledningar jag inte tänker skriva här så orkade han inte leva. Tänk dig att någonting är så jobbigt att du faktiskt tar det där steget och verkligen skjuter, sväljer eller hoppar. Visst, vi har alla tänkt det, men hur många gör det verkligen det? Jag kände inte min kusin Andreas jätte väl, för han bodde långt borta, men vem bryr sig? Jag har alltid och kommer alltid att älska honom.
Och han är borta.
Och när du säger att du funderar på att ta ditt liv eller dylik, hur tror du att jag känner mig? En person jag älskar högt är borta, och själen blir aldrig hel. Det har varit som ett uppvaknande för mig. De futtiga smärtorna som alla uppbrott med partners har gjort mig är ingenting. De är som harmlösa små märken på ytan av mitt hjärta. Jag bryr mig inte om det längre. Själen bryts i bitar. 10000000 bitar, och det finns inget lim. Du får klaga om du vill, men vad fan har du att klaga på? Du har ingen partner. Visst, jobbigt, men egentligen, är det inte bättre att umgås men underbara vänner? Du tycker att du är ful. Jag tycker att jag också är det, men inte fan har det hindrat mig från att ha provat på saker? Jag tycker bara synd om dig.
Jättesynd.
Jag säger ibland att jag är ful/tjock. Men jag har aldrig påstått att jag är värdelös och att ingen älskar mig. Speciellt inte VARJE DAG under mina bilder på bdb/på msn/i sms. Och jag blir så frustrerad på dig! För ingen vill förlora någon den älskar. Och jag lovar att det finns flera hundra människor som älskar dig. Och faktiskt så är dina jävla problem otroligt ovärda, för de är inte ens problem, det är bara du som skapar begränsningar för dig själv! Du har inte känt sorg förens du mist någon i din närhet. Du har inte känt en sådan känslomässig dränering som man får när någon säger till dig att den älskar dig tusen gånger, och det är en sådan självklarhet att du inte tvivlar en sekund på det. Sedan lämnar den personen dig. Det enda som du har vetat var på riktigt var en lögn, hur är det då med resten av omvärlden? Kan man lita på någon eller någonting? Ett svart hål kan inte beskriva det. Ingenting kan beskriva.
Dina problem är obetydliga. Förlåt, men så är det. "Ååhnej, han har inte ringt på en dag!", "Jag undrar om hon är lite arg på mig nu…", "Varför älskar inte alla mig, jag som är så snäll och trevig?" Förlåt, men riktiga problem är när du inte har någonstans att gå, du vet inte ens vad du själv känner. Du kan inte gråta, för du är så förvirrad av smärta att du inte vet hur du ska hitta till dina ögon, ingenting i kroppen fungerar som det ska.
På en vecka har jag sovit totalt 16 timmar, och varenda av de timmarna har jag drömt mardrömmar om att allt jag kan se är döda människor, människor som jag älskar. Jag håller dem i min famn, och jag försöker att hjälpa dem och få liv i dem, men inget jag gör hjälper. Mina problem är inte heller riktiga problem, och heller inte viktiga i detta inlägg, men vafan är detta för värld vi lever i, när det är synd om en bara för att man inte har en partner? Jag blir så arg att hela jag skakar! Nu ska jag inte klaga mer.
Jag säger bara det att om du inte slutar klaga från och med nu så klarar jag inte av att prata med dig, så bli inte förvånad om jag inte hör av mig mer.
Jag hoppas att du har fått dig en tankeställare nu.
//Matilda.
Du där. Yes, you. Du som alltid klagar på hur förjävligt livet är. Som alltid klagar på att ingen älskar dig, på att du inte har någon som älskar dig.
Du.
Du är visst älskad, hur kan du inte förstå det? Hade du inte varit det hade du inte varit vid liv nu. Då hade dina föräldrar slagit ihjäl dig sedan när du föddes, om inte innan. Du hade blivit sönderslagen varje rast i skolan. Men så är det inte.
Men jag.
Jag hatar dig. Eller ja, inte dig, men ditt jävla sätt att vara på. Tror du att vi kommer att älska dig mer bara för att du klagar? Det enda som händer är att vi tycker synd om dig till en början. Sedan blir ditt klagande jobbigt, och vi tar avstånd från dig, och allt blir en dålig cirkel.
Jag förlorade precis min kusin.
Han var underbar, snäll och rolig. Av anledningar jag inte tänker skriva här så orkade han inte leva. Tänk dig att någonting är så jobbigt att du faktiskt tar det där steget och verkligen skjuter, sväljer eller hoppar. Visst, vi har alla tänkt det, men hur många gör det verkligen det? Jag kände inte min kusin Andreas jätte väl, för han bodde långt borta, men vem bryr sig? Jag har alltid och kommer alltid att älska honom.
Och han är borta.
Och när du säger att du funderar på att ta ditt liv eller dylik, hur tror du att jag känner mig? En person jag älskar högt är borta, och själen blir aldrig hel. Det har varit som ett uppvaknande för mig. De futtiga smärtorna som alla uppbrott med partners har gjort mig är ingenting. De är som harmlösa små märken på ytan av mitt hjärta. Jag bryr mig inte om det längre. Själen bryts i bitar. 10000000 bitar, och det finns inget lim. Du får klaga om du vill, men vad fan har du att klaga på? Du har ingen partner. Visst, jobbigt, men egentligen, är det inte bättre att umgås men underbara vänner? Du tycker att du är ful. Jag tycker att jag också är det, men inte fan har det hindrat mig från att ha provat på saker? Jag tycker bara synd om dig.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wooiix/448845222/