april
lördag 29 maj 2010 bild 7/30
|
6 december
När de kom tillbaka till Dracos lägenhet satte han sig ner på sängen och tittade rakt ut i mörkret.
"Vad var meningen med det här?" frågade han och vände sig mot Harry, som stod bredvid sängen. "Varför ryckte du upp mig ur sängen mitt i natten för att titta på när vi hånglade för femton år sedan?" Harry tittade på honom på nästan samma sätt som Dracos mamma tittat på honom när han var liten.
"Du kommer förstå", sa han. "Hoppas jag i alla fall." Han gick närmare sängen och sträckte fram handen. Försiktigt strök han Draco över kinden. "Om du bara kunde… Du var så fin. Vi hade det bra. Jag önskar att du kunde leta fram det där inom dig igen och inte vara så bitter." Draco vände bort ansiktet så att beröringen upphörde.
"Jag förstår inte vad du pratar om", muttrade han.
"Det gör du visst", svarade Harry, utan hårdhet i rösten, bara en hint av besvikelse. "Jag har Ginny nu och jag älskar henne och barnen, men du…" Han tystnade och var tyst så länge att Draco var tvungen att titta på honom.
"Jag vad?" Harry skakade på huvudet.
"Glöm det. Jag måste gå nu. Lycka till." Innan Draco han fråga mer så var Harry borta, puts väck.
"Vad skulle det där vara bra för?" sa han högt för sig själv. Hans tid med Harry hade varit fin, en av de bästa i hans liv utan tvekan. Men sen kom Voldemort och förstörde alltihopa, och när Draco var redo igen så hade Harry redan gått och gift sig med Ginny. Han la sig i till rätta i sängen och tittade upp i taket. Han var alldeles klar i huvudet nu och undrade hur han någonsin skulle kunna somna om, men innan han visste ordet av så sov han i alla fall, och i sina drömmar var han redan på väg tillbaka femton år i tiden…
När de kom tillbaka till Dracos lägenhet satte han sig ner på sängen och tittade rakt ut i mörkret.
"Vad var meningen med det här?" frågade han och vände sig mot Harry, som stod bredvid sängen. "Varför ryckte du upp mig ur sängen mitt i natten för att titta på när vi hånglade för femton år sedan?" Harry tittade på honom på nästan samma sätt som Dracos mamma tittat på honom när han var liten.
"Du kommer förstå", sa han. "Hoppas jag i alla fall." Han gick närmare sängen och sträckte fram handen. Försiktigt strök han Draco över kinden. "Om du bara kunde… Du var så fin. Vi hade det bra. Jag önskar att du kunde leta fram det där inom dig igen och inte vara så bitter." Draco vände bort ansiktet så att beröringen upphörde.
"Jag förstår inte vad du pratar om", muttrade han.
"Det gör du visst", svarade Harry, utan hårdhet i rösten, bara en hint av besvikelse. "Jag har Ginny nu och jag älskar henne och barnen, men du…" Han tystnade och var tyst så länge att Draco var tvungen att titta på honom.
"Jag vad?" Harry skakade på huvudet.
"Glöm det. Jag måste gå nu. Lycka till." Innan Draco han fråga mer så var Harry borta, puts väck.
"Vad skulle det där vara bra för?" sa han högt för sig själv. Hans tid med Harry hade varit fin, en av de bästa i hans liv utan tvekan. Men sen kom Voldemort och förstörde alltihopa, och när Draco var redo igen så hade Harry redan gått och gift sig med Ginny. Han la sig i till rätta i sängen och tittade upp i taket. Han var alldeles klar i huvudet nu och undrade hur han någonsin skulle kunna somna om, men innan han visste ordet av så sov han i alla fall, och i sina drömmar var han redan på väg tillbaka femton år i tiden…
Visa toppen
Visa sidfoten